Fru talman! Jag tackar för frågan.
För att bedriva skogsbruk måste man inte ta upp 50 hektar stora kalhyggen. Det skapar inga lokala jobb. Det finns ingen lokal ekonomi i detta, och det finns knappt ens någon lönsamhet i det. Det ger ett ständigt och stadigt flöde till en industri som vill köpa in skogsråvara för så lite pengar som möjligt. Men ska vi sätta den lokala markägaren - individen - i centrum bör vi övergå till ett hyggesfritt skogsbruk som faktiskt ger mer lönsamhet för den privata skogsägaren. Då kan pengarna också stanna kvar lokalt, och vi kan satsa mer på förädling av skogsråvara samtidigt som vi kan ha kvar rekreationsvärden och satsa på ekoturism.
Självklart ska vi bedriva ett skogsbruk, men i internationella jämförelser som jag har fått hjälp att göra via riksdagens utredningstjänst och också i forskning som kommer från SLU sticker Sverige ut vad gäller skogsbruket. Vi har ingen lagstadgad gräns för hur stort ett kalhygge får bli i praktiken. Vi tar också, internationellt sett, otroligt lite hänsyn på våra hyggen.
De stora kalhyggena är inte en förutsättning för ett fungerande och hållbart skogsbruk utan snarare tvärtom. Vi vill gynna det småskaliga skogsbruket och mångbruket - ett lönsamt skogsbruk där individen snarare än industrin sätts i centrum.