Herr talman! Johan Löfstrand säger att frågan om arenarätt är en gammal fråga, och det stämmer möjligen. Den är färsk för mig.
Jag förstår inte riktigt hur Socialdemokraterna resonerar. Dessutom är frågan faktiskt mer aktuell än någonsin tidigare. Därför vill jag ställa ett par frågor om den.
På temat att väcka det kapital som sover ser vi nu hur intresset för de allsvenska fotbollsmatcherna ökar ordentligt. Det är bra. Det är många klubbar som behöver få bättre ekonomi och mer resurser. Dessvärre är idrottsrörelsen i bred bemärkelse i ett ännu större behov av mer resurser, mer kapital och större möjligheter att av egen kraft få mer rörelse i idrottsrörelsen, om man uttrycker det på det sättet.
En konkret idé, Johan Löfstrand, är att utsträcka immaterialrättens tillämpningsområde till nya fält, också till arrangörer av idrottsarrangemang. Med ny teknik för upptagningar av idrottsarrangemang blir allt enklare och smidigare. Också lägre divisioner kan skaffa sig möjligheter till ersättningar för sina arrangemang.
Det enda argument som vi har hört från Johan Löfstrand till varför man faktiskt inte ska ha den möjligheten är det argument som Martin Andreasson tidigare förde fram, att det inte skulle vara förenligt med EU-direktiv som är på väg att implementeras. Men det är inget riktigt giltigt argument. Det är ju ofta som vi sträcker ut principer i EU-direktiv till att omfatta också andra områden. Här förstår jag inte hur Johan Löfstrand resonerar.
Den principiella grundfrågan är: Varför motarbetar Socialdemokraterna att idrottsföreningar ska ha immaterialrättsligt skydd för sina arrangemang?