Herr talman! Att jag står i den här debatten tror jag understryker det faktum att Sveriges regering har 24 EU-ministrar. Den tiden är förbi då EU kunde betraktas som en enskild angelägenhet för någon politiker att syssla med.
På samma sätt som utrikesutskottet i riksdagen i behandlingen av detta utlåtande lät alla riksdagsledamöter vara med och tycka till om EU-kommissionens arbetsprogram måste alla olika ministrar i en regering vara EU-ministrar.
Jag är ingen Skåneminister i regeringen - i så fall hade jag kandiderat till det. Men vi har ingen Skåneminister, för Skånes politik är Sveriges politik och därför en angelägenhet för alla ministrar i regeringen. På samma sätt är det med de nivåer som är ovanför Sverige, såsom EU. Alla ministrar är ansvariga för EU-frågorna inom sitt område och genom regeringens kollektiva beslutsfattande. Det är anledningen till att jag står här.
När det gäller Sveriges oberoende i den internationella politiken finns det ett sådant. Sverige är ett alliansfritt land. Sverige är ett land som står upp för mänskliga rättigheter och uttrycker sådant som andra länder ibland avstår från att uttrycka.
Jag tycker att det var ganska tydligt i det anförande jag hade. Jag tror inte att alla EU-länders regeringar hade haft anföranden som handlar om hbtq-personers rättigheter och om vikten av att motverka diskriminering av funktionsnedsatta och vikten av jämställdhet.
Det ligger ett oberoende i att kunna stå upp för dessa frågor, men oberoendet står inte i motsats till en sammanhållen gemensam EU-linje i framför allt utrikespolitiken, vilket jag också framhöll i mitt anförande. Det finns en styrka i att kunna stå upp med en tydlig röst och kunna samordna sig med andra. Där finns ingen motsättning.