Herr talman! Låt mig, också som svar på den förra repliken från Birgitta Ohlsson, understryka att jag tycker att Birgitta Ohlsson gjorde ett mycket gott arbete som EU-minister i den föregående regeringen. I det arbetet ingick också att såsom regeringsföreträdare uttrycka sig på det sätt som man ser är det bästa för att uppnå största möjliga resultat, i det här fallet för de mänskliga rättigheterna i den granskning som görs av Polen, och vi har också i det sammanhanget diskuterat Ungern. Jag tror inte att det hör dit att använda hot i riksdagens kammare för att vinna inrikespolitiska poäng. Jag är övertygad om att Birgitta Ohlsson aldrig sysslade med sådant under sin tid som EU-minister, och det tänker inte heller jag göra.
Vi har ett ömsesidigt beroende av varandra inom EU. Det är själva poängen med EU och det som gör att EU kan ha verktyg i den här typen av situationer. Där finns mekanismer för att till exempel använda ekonomiska verktyg när länder bryter mot regler som EU-fördraget är byggt på.
Vi är självklart beredda att använda de mekanismerna om en sådan situation uppstår. Men i det läge som vi är i nu pågår det i fallet Polen en granskning, i och med en dialog med kommissionen. Det pågår också en dialog inom ramen för Venedigkommissionens arbete i Europarådet som har inletts på Polens begäran. Det viktiga nu är att Polen följer de rekommendationer som till exempel Venedigkommissionen kommer fram till. Det är den process som vi är i nu. Principiella ställningstaganden till de mekanismer som finns i EU-fördraget har vi, men i fallet Polen inväntar vi dialogen och vad den leder fram till.