Herr talman! Vi diskuterar nu hur mötet mellan den allmänna sjukförsäkringen och svårt sjuka ska fungera. Det är en diskussion som jag hade hoppats skulle kunna föras med en viss eftertanke och värdighet, men oppositionen väljer att i ett högt tonläge fortsätta med torgmötesretoriken i stället för att koncentrera sig på den sakfråga vi har att behandla i dag.
Vi talar om människor som kanske lider svårt, människor som insett att de inte har så lång tid kvar i livet, som förstår att de kommer att tyna bort och oroas över den smärta som deras nära och kära kommer att uppleva.
Vi talar om människor som har drabbats av svåra olyckor, som har förlorat en arm eller ett ben, som har brännskadats och fått sitt utseende vanställt.
Ett av de många möten med svårt sjuka jag har haft var när jag träffade strokedrabbade på Forsa folkhögskola. Samtalen med dem kommer jag aldrig att glömma. Jag träffade människor som hade levt aktiva liv med olika bakgrund, egenskaper och intressen. De var unika individer men med en sak gemensam: De hade i en stroke förlorat förmågan att kommunicera. När jag träffade dem kämpade de för att återvinna förmågor som att tala och röra sig.
Utifrån sina förutsättningar berättade de om sina tidigare liv och hur stroken förändrat dem. Det gick inte att undgå att se frustrationen i deras ögon då talet inte räckte till för att uttrycka och beskriva det de tänkte och så gärna ville ge uttryck för, men som de inte kunde säga.
För min del handlar dagens debatt om dem.
När vi blev uppmärksammade på att svårt sjuka och skadade riskerade att hamna i en situation då deras arbetsförmåga skulle prövas mot hela arbetsmarknaden bestämde vi i alliansen oss för att ta ansvar och agera snabbt, men inte utan eftertänksamhet.
De mest aktuella fallen som har lyfts fram var i en debattartikel häromdagen och rörde svårt cancersjuka. Vår tanke med lagstiftningen var aldrig att svårt cancersjuka skulle omfattas av en arbetsförmågebedömning mot hela arbetsmarknaden.
Häromdagen meddelade också Försäkringskassan att inget i deras statistik tyder på en hårdare bedömning av cancersjukas rätt till sjukpeng i dag jämfört med de gamla reglerna, något som helt säger emot de påståenden som har framförts i debatten de senaste dagarna. Det är en debatt som har varit upptrissad till en nivå som har varit olycklig och som sannolikt oroat många sköra människor i utsatta situationer helt i onödan.
Trots Försäkringskassans besked om att cancersjuka inte prövas hårdare med de nya reglerna jämfört med tidigare regler tycker vi att det är viktigt att kunna garantera att allvarligt sjuka och skadade inte ska behöva lämna ett arbete de har för att söka efter ett nytt lämpligt arbete på arbetsmarknaden. Därför har vi i alliansen bestämt oss för att förtydliga regelverket så att vi är säkra på att tillämpningen blir sådan vi har tänkt från första början.
Vi tar ansvar för att regelverket fungerar och tillämpas på det sätt som har varit avsikten. När vi nu ser att det finns tveksamheter kring hur allvarligt sjuka ska bedömas utifrån regelverket tar vi ansvar och förtydligar.
Vi har också agerat med beslutsamhet och snabbhet för att inte låta det dra ut på tiden mer än nödvändigt. Oroade människor ska inte behöva vänta längre än nödvändigt för att få besked om vad som gäller.
Innan jag går in på vilka förtydliganden som vi föreslår vill jag bara, utan att söka konfrontation med oppositionen, notera att det ibland låter som att justeringar av lagen efter en större reform aldrig har skett tidigare. Varje större reform skulle ha varit perfekt och aldrig ha behövt justeras eller förtydligas, åtminstone inte under den tidigare regeringen. Men så är inte fallet. Låt mig som exempel ta bara en mindre reform som den förra regeringen genomförde.
Den 1 januari införde man till exempel en ersättning till svårt sjuka barn. Under hösten samma år visade det sig att cancersjuka barn inte kom att omfattas av det här regelverket. Det blev för restriktivt. Den 1 juli 2006 rättade man till detta och gjorde regelverket vidare, så att det blev som man hade tänkt sig från första början, ett och ett halvt år efter att reformen trädde i kraft.
Jag tror att vi som lagstiftare ska ha en viss ödmjukhet. Det är inte lätt att stifta lag så att det alltid blir precis som det var tänkt från första början. Vi tar ansvar och agerar snabbt för att förtydliga för att försäkra oss om att det blir som vi har tänkt.
För att enkelt och tydligt uttrycka vad det är som tydliggörs med de förtydliganden och regelförändringar som vi föreslår i dag vill jag räkna upp följande.
Arbetsförmågan hos personer med en allvarlig sjukdom som kan förväntas leda till en successivt minskande arbetsförmåga ska inte behöva prövas mot hela arbetsmarknaden.
Arbetsförmågan hos personer med allvarliga sjukdomar som går i skov, där arbetsförmågan varierar över tiden, ska inte prövas mot hela arbetsmarknaden.
Arbetsförmågan hos personer som har haft allvarliga sjukdomar och som deltar i rehabilitering eller förebyggande behandling för att undvika allvarliga sjukdomar ska inte prövas mot hela arbetsmarknaden.
Vad gäller personer som drabbats av allvarliga sjukdomar eller olyckor som kräver en mycket lång rehabiliteringstid ska deras arbetsförmåga inte heller prövas mot hela arbetsmarknaden så länge rehabiliteringen följer en godkänd plan.
Slutligen har vi föreslagit ett tydliggörande av rätten till fortsatt sjukpenning på 80 procents ersättningsnivå under obegränsad tid som ska gälla för dem med allvarliga sjukdomar.
Till detta kan jag tillägga att majoriteten också klargjort i betänkandet att vi förutsätter att regeringen noga följer tillämpningen av lagen och återkommer till riksdagen vid behov.
Jag hade hoppats att vi skulle kunna föra en sansad diskussion om hur de här utsatta människorna, de här skyddsvärda grupperna av människor skulle kunna behandlas på ett värdigt sätt inom ramen för sjukförsäkringen. Tyvärr har oppositionspartierna yrkat på att förslagen till förtydligande av lagen ska avslås och i stället valt att utnyttja tillfället och den här debatten till att upprepa de yviga argument som vi har hört i många tidigare debatter om sjukförsäkringen. Jag beklagar det. Jag beklagar att vänsterpartierna inte ser de här människorna och vill diskutera hur vi bemöter dem på ett värdigt sätt. I stället har man valt torgmötesretorik och argumenterar mot sjukförsäkringsreformen som helhet.
Låt mig därför avslutningsvis bemöta oppositionen i allmänhet och Socialdemokraterna i synnerhet på det sätt som de har valt att föra den här debatten.
Sjukförsäkringsreformen syftar till att bryta de långa passiva sjukskrivningar som tidigare bara ledde fram till förtidspension och utanförskap, ett utanförskap som i sig ledde till förlorat självförtroende, depressioner och andra följdsjukdomar, missbruk, ökad ohälsa och ett förkortat liv. Vi vill hjälpa sjuka tillbaka till arbetsliv och gemenskap.
Oppositionen saknar ett gemensamt alternativ, och Socialdemokraterna säger sig vilja riva upp hela sjukförsäkringsreformen. Man säger att man vill avskaffa rehabiliteringskedjan. Man säger sig vilja stoppa det som de kallar för utförsäkring. Ibland tar de till uttryck som är grövre än så och som inte kan vara ämnade till annat än att oroa och skrämma människor. De låter påskina att de vill riva upp hela sjukförsäkringsreformen.
Låt mig då tydligt påpeka att det inte finns en enda krona i Socialdemokraternas budgetförslag som finansierar något sådant, inte för 2010, inte för 2011 och inte för 2012. Noll och intet finns det i Socialdemokraternas budget för att finansiera det man påstår sig vilja göra.
Jag utgår från att Thomas Östros står bakom det budgetalternativ han har presenterat. Jag har hört vad Veronica Palm säger sig vilja göra. Det går inte ihop. Det finns två alternativa förklaringar till denna diskrepans. Antingen har Veronica Palm inte läst den socialdemokratiska budgeten eller också vet Thomas Östros inte hur man skriver en budget.
Jag är beredd att sätta mig ned med Thomas Östros för att visa vilka siffror som ska stå på vilken plats i Socialdemokraternas budgetalternativ för att Veronica Palms utfästelser ska kunna infrias och finansieras. Och jag är beredd att sätta mig ned med Veronica Palm för att tolka Thomas Östros budget. Välj själva! Väl bekomme! Jag står till ert förfogande. Om någon journalist vill vara närvarande är han eller hon också välkommen.
Slutligen, för att återgå till vad den här debatten borde handla om: Vi förtydligar nu i lagstiftningen att allvarligt sjuka med en avtagande arbetsförmåga, en arbetsförmåga som varierar, personer som deltar i rehabilitering eller förebyggande behandling mot en allvarlig sjukdom eller personer med allvarliga sjukdomar och funktionsnedsättningar i behov av en lång rehabilitering inte ska pröva sin arbetsförmåga mot hela arbetsmarknaden. Och vi förtydligar att allvarligt sjuka ska ha rätt till fortsatt sjukpenning under obegränsad tid.
Jag yrkar därmed bifall till förslagen i betänkandet och vill slutligen framföra ett varmt tack till utskottskansliet för ett väl utfört arbete, inte bara med det här betänkandet utan givetvis under hela hösten. En god jul till er!
I detta anförande instämde Mikael Cederbratt, Lars-Arne Staxäng, Marianne Watz (alla m), Solveig Zander (c) samt Ulf Nilsson (fp).