Herr talman! Jag vill börja med att tacka för möjligheten att tala i den här debatten trots att jag inte har möjlighet att vara med när jag egentligen var uppsatt på talarlistan. Jag ber om ursäkt för de bristande möjligheter till replik som detta innebär och för de förseningar som det blir för er andra. Jag ska försöka utnyttja mina tio minuter väl.
Herr talman! "I över 100 år har människor i Sverige frivilligt samlats för att på egna villkor tillsammans studera, ta del av föreläsningar eller delta i olika kulturaktiviteter.
Med hjälp av folkbildningen kunde man starta kampen för att genom kunskap och bildning möjliggöra för fler att vara med och påverka sin egen situation men även påverka samhället i stort.
Än i dag har folkbildningen med sin pedagogik och förmåga att möta människor en unik möjlighet att bidra till att komma till rätta med det demokratiska underskottet.
Folkbildningen kan bidra till att minska kunskaps- och klassklyftorna. Folkbildningen har alltid varit en kraft för att motverka klassamhället."
Med de här orden inledde Gunilla Carlsson den rödgröna majoritetens anförande när man i denna kammare diskuterade den förra folkbildningspropositionen för drygt åtta år sedan, den 31 maj 2006.
Jag väljer att citera dig, Gunilla, för att du på ett väldigt bra sätt i din inledning fångar vad som är kärnan i folkbildningen, på samma sätt som din partivän Christina Zedell gjorde det när hon inledde debatten i dag.
De allra flesta i denna kammare och dess två föregångare har slutit upp bakom de här diskussionerna, vare sig man har varit i regering eller riksdag. Jag tycker att det är en bra startpunkt för diskussionen. Vi är överens om kärnan i folkbildningens betydelse och enorma kraft i det svenska samhället.
En folkpartist kan citera en socialdemokrat, och jag tror att en socialdemokrat kan citera en hel del av vad en folkpartist säger i den här frågan.
För mig personligen handlar det om - Christina var inne på det - det vackraste och viktigaste jag vet: den enskilda människans möjlighet att växa. Det är den ständiga berättelsen om hur en individ får möjligheten att växa till sitt bästa jag. Det handlar om att hjälpa sig själv och därigenom också kunna hjälpa andra och att bygga ett demokratiskt samhälle med växande resurser och växande frihet.
Det är en förmån att få vara minister för civilsamhället och för folkbildningsfrågorna. Under de 18 månader som jag har haft det förtroendet har jag rest runt i Sverige och besökt folkhögskolor, studieförbund och dessa olika organisationer. En del av de fördomar som jag kanske har odlat utanför politiken de senaste 20 åren har kommit på skam. Jag har verkligen kunnat se att folkbildningen lever och frodas och att man gör fantastiska insatser i Sverige också 2014.
Herr talman! Folkbildningen utgör en del av det svenska civilsamhället. Dess koppling till landets folkrörelser är alltså stark. Relationen mellan staten och civilsamhället i Sverige har präglats av en ömsesidig respekt, vilket även gäller relationen mellan staten och folkbildningen. Även om den är nära och samförståndsinriktad kan den också vara lite komplicerad.
Folkbildningsorganisationerna lever i en dubbel roll. De är skattefinansierade och förväntas samtidigt bevara oberoende och självständighet i förhållande till statsmakten. Vi i den här kammaren har lite samma dubbla roll. Vi finansierar med skattebetalarnas pengar huvuddelen av folkbildningens verksamhet samtidigt som vi önskar slå fast en inriktning där man hela tiden håller en armlängds avstånd till en fri och fristående folkbildning.
Vi gör alla den här avvägningen. Ibland kanske det skiljer sig lite åt, men jag tror att vi alla inser att det är den här balansgången vi måste gå.
Herr talman! Det statliga anslaget till folkbildningen uppgår i dag till närmare 3,5 miljarder kronor. Det gör anslagsposten till en av Utbildningsdepartementets överlägset största. Storleken på anslaget för stöd till folkbildningen kan naturligtvis motiveras utifrån ett folkrörelseperspektiv men också utifrån det jämlikhets- och demokratiperspektiv som jag redan har nämnt. Studieförbundens och folkhögskolornas pedagogik och metodik är andra motiv till regeringens satsningar.
Det arbete som studieförbund och folkhögskolor gör - Christina har redan pratat vältaligt om det från talarstolen - är viktigt för människor som vill komma vidare och komma igen. Alla behövs verkligen i vårt samhällsbygge, som Christina underströk, och alla kan bidra. Då behöver det finnas många olika utbildningsformer, och det behöver finnas flexibilitet. Utan sådana olika chanser att komma igen en första, en andra och en tredje gång glider vårt samhälle isär.
Jag ska säga något kort om propositionens innehåll. Vi har föreslagit ett nytt mål för folkbildningspolitiken, ett eget mål för folkbildningspolitiken. Då är det väldigt viktigt att vara övertydlig. Folkbildningen är fri och frivillig och bestämmer själv målet för sin verksamhet, men det är rimligt att ha ett mål för den folkbildningspolitik som regeringen vill bedriva.
Vi föreslår ett mål som lyder: Folkbildningen ska ge alla möjlighet att tillsammans med andra öka sin kunskap och bildning för personlig utveckling och delaktighet i samhället.
Det här målet åtföljs av fyra syften, och vi har i propositionen föreslagit att de sju verksamhetsområden som tidigare har pekats ut ska tas bort för att ytterligare understryka att folkbildningen är fri och själv ska fylla målet och syftena med sitt innehåll.
Vi har också föreslagit att det ska vara en, för första gången, fri och oberoende utvärdering av folkbildningen. Jag tycker att det känns rimligt som ett viktigt och bra steg framåt. Jag har diskuterat det här mycket med folkbildningsorganisationer. Jag tror att många av dem också ser fram emot att bli utvärderade. De kan då med stolthet visa vad de bidrar med och hur de positivt skiljer sig från andra delar av utbildningssystemet.
Vi har föreslagit att Statskontoret ska ha huvudansvaret för den här utvärderingen. Till sin hjälp ska de ta IFAU och Myndigheten för kulturanalys. De ska också ha all frihet att plocka in underlag från andra delar i Sverige.
Tyvärr har Socialdemokraterna valt att tolka den här nyordningen som ett första steg mot att man delar upp folkbildningen, som att IFAU ska utvärdera det ena och Myndigheten för kulturanalys det andra, och sedan ska de skiljas åt. Det kan bottna i tankar som fanns i utredningen. Men i propositionen står det väldigt tydligt att utvärderingen i första hand ska ske tillsammans. Där så behövs kan man välja att utvärdera var och en för sig, men i grunden ska det vara tillsammans. Vi har pekat ut två viktiga myndigheter som kan hjälpa till med detta, men vi har också sagt att det är fullt möjligt, och kanske till och med önskvärt, att ta in underlag från andra som man finner lämpliga.
Jag ser med tillförsikt fram emot den första utvärderingen. Detta ska hjälpa till att utveckla folkbildningen men också de andra utbildningssystem som vi har i Sverige.
Jag vill också som jämställdhetsminister framhålla det som står i propositionen om ett särskilt uppdrag. Också inom folkbildningen ska man jobba särskilt med att titta på det man gör ur ett jämställdhetsperspektiv. Jag ska inte orda mer om det.
Herr talman! Jag hoppas att folkbildningens aktörer i dag, trots att det är mitt och statsministerns namn som står i propositionen, ska känna ett delägarskap i den produkt som riksdagen i dag ska besluta om.
Vi har på olika sätt haft nära dialoger och diskussioner med folkbildningsorganisationer sedan 2011. Avslutningsvis hade vi ett antal hearingar innan propositionen slogs fast och skickades in.
Herr talman! "Jag upplever det som att den har mottagits med stora famnen." Så sammanfattade Gunilla Carlsson reaktionerna på propositionen för åtta år sedan. Jag skulle, känner jag, i stort sett kunna säga samma sak nu.
(Applåder)