Fru talman! Det sistnämnda kan vi väl alla uttala en
viss tacksamhet över.
En del i svaret tar upp att det normalt sett inte är
hänförbart till allmänt åtal. Jag tror att det vid
intresse skulle vara många fler som, om de hade
innebörden i brottsbalken 5 kap. 3 § klar för sig,
skulle utnyttja möjligheten att väcka allmänt åtal.
Men då måste de själva begära att åklagaren tar
upp detta. Vid den här typen av brott är det många
drar sig för att väcka enskilt åtal med tanke på vad
det kan komma att kosta osv.
Jag skall vända tillbaks till en tid för ca 90 år sedan.
Häromdagen tittade jag nämligen i Polisens
huvudbok för den lilla staden Hjo år 1902.
Anledningen till detta är att min farfar var verksam
inom polisväsendet just vid den tiden och i nämnda
stad. Där kan man läsa att den 20 januari 1902
fördes en person till polisexpeditionen av följande
skäl:
Lämnat förspänd dragare obunden och utan tillsyn
samt missfirmat uti tjänsteutövning stadd polisman.
För lös häst böter 6 kr och för missfirmelse böter 20
kr.
Detta ger en litet annorlunda syn på vad som på den
tiden ansågs vara ganska gravt. Som jag tog upp i
min fråga är det oroväckande att man börjar
ringakta individerna som sådana. Om detta
accepteras är risken stor för att vi får ett samhälle
där också liv och hälsa ringaktas.
Det är klart att justitieministern inte kan diskutera
ett enskilt fall, men faktum är att nämnda fall skulle
kunna ses som en principsak i sammanhanget. Man
kan konstatera att Polistidningens förhoppning om
att det var en straffbar förolämpning några dagar
senare motsades av de två domstolarna. Vi får då
hoppas att Högsta domstolen tänker litet bättre.