Fru talman! Göthe Knutson har frågat vilka
åtgärder jag avser att vidta för att se till att de nya
reglerna om två tredjedelsfrigivning kommer att
tillämpas i praktiken.
De nya reglerna om villkorlig frigivning, som
trädde i kraft den 1 juli 1993, innebär att den
obligatoriska halvtidsfrigivningen har avskaffats.
Huvudregeln är numera att minst två tredjedelar av
strafftiden skall avtjänas. Vidare är den villkorliga
frigivningen efter reformen fakultativ, dvs. en
prövning av frigivningen skall göras i varje enskilt
fall. Vid prövningen skall särskilt beaktas om
förutsättningarna för den intagnes anpassning i
samhället framstår som speciellt ogynnsamma med
hänsyn till frigivningsförhållandena, hans
uppförande under anstaltsvistelsen eller andra
särskilda omständigheter.
För personer som döms till kortare fängelsestraff än
två år är villkorlig frigivning i princip inte möjlig
förrän minst två tredjedelar av strafftiden har
avtjänats.
När det gäller personer som döms till längre straff
än två år gäller att om den dömde gjort sig skyldig
till särskilt allvarlig brottslighet och det föreligger
en påtaglig risk för återfall i brottslig verksamhet av
sådant allvarligt slag får han inte friges förrän minst
två tredjedelar av strafftiden har avtjänats. Denna
reglering omfattar vålds- och narkotikabrott samt --
efter reformen den 1 juli 1993 -- brott som ingått
som ett led i en yrkesmässig eller organiserad
brottslighet. Endast för den grupp långtidsdömda
som inte faller in under denna bestämmelse finns
fortfarande -- efter individuell prövning --
möjlighet till villkorlig frigivning vid tidigare
tidpunkt, dock tidigast efter att halva strafftiden
har avtjänats.
De uppgifter som diskuterats i massmedia gäller
endast ett mindre antal långtidsdömda, där
Kriminalvårdsnämnden haft anledning att ta
ställning till när frigivning skall ske. Enligt min
mening är det på detta underlag -- enligt massmedia
endast 20 ärenden -- alldeles för tidigt att säga något
om hur de skärpta reglerna har fallit ut i praktiken.
Detta gäller särskilt som de längre straffen ännu
inte kommit i fråga för att prövas enligt de nya
reglerna. Jag utgår dock självklart från att
Kriminalvårdsnämnden tillämpar gällande
lagstiftning. I detta sammanhang vill jag påminna
om att enligt regeringsformen får varken
regeringen eller ett enskilt statsråd lägga sig i hur
Kriminalvårdsnämnden eller andra myndigheter
beslutar i enskilda fall.
Det bör också framhållas att lagändringarna den 1
juli 1993 inte var avsedda att utgöra slutpunkten i
reformarbetet. Straffsystemkommittén har således
fått till uppgift att lägga fram förslag till vad som i
ett längre perspektiv bör gälla för villkorlig
frigivning från fängelsestraff. Om kommittén
kommer till slutsatsen att den villkorliga
frigivningen skall behållas, skall den ha som
utgångspunkt att -- oavsett strafftid -- den
villkorliga frigivningen i normalfallet inte bör
kunna ske innan två tredjedelar av straffet har
avtjänats.