Fru talman! Vi debatterar nu justitieutskottets betänkande nr 11. Betänkandet innehåller ett antal motioner från allmänna motionstiden som rör våldsbrott och brottsoffer, våld i relationer och hedersrelaterat våld och förtryck. Jag planerar i dag att beröra två områden som jag anser är av synnerlig vikt: mäns våld mot kvinnor och barns roll. Först och främst vill jag dock påpeka att vi självfallet står bakom alla Miljöpartiets reservationer, men att jag för tids vinnings skull endast yrkar bifall till reservation 2 om en granskningskommission för våldtäktsärenden och reservation 20 om barn som har bevittnat våld.
Alla brott innebär ett samhälleligt misslyckande. Följaktligen har samhället ett stort ansvar för att ge stöd till brottsoffer. Miljöpartiet vill stärka brottsoffers rätt till målsägandebiträde. Offer för människohandel, mäns våld mot kvinnor och barn och hatbrott måste få ett särskilt stöd.
När mäns våld mot kvinnor diskuteras krävs en förståelse för den könsmaktsordning som existerar i samhället. Den mest användbara definitionen av feminism är att feminism är insikten om att patriarkatet är den rådande könsmaktsordningen samt en vilja att förändra detta. I den bemärkelsen har Miljöpartiet alltid varit en del av den feministiska rörelsen.
Könsmaktsordningen är således en maktordning som utgår från mannen som norm. Samhället är organiserat utifrån föreställningen om att den medborgare som världen ska anpassas efter först och främst är man, men också heterosexuell, vit och medelålders. Sanningen är förstås att denna grupp utgör en ganska liten del av befolkningen och att majoriteten av befolkningen därigenom definieras som avvikande och i och med det på olika sätt tvingas arbeta mot strukturer som missgynnar dem.
För att förändra detta krävs en förståelse hos makthavare och en vilja att förändra begränsande och förtryckande normer och strukturer. Arbetet mot mäns våld mot kvinnor och barn måste alltså utgå från en könsmaktsförståelse. Denna förståelse, som presenterades i utredningen
Slag i luften
2004, ställer frågor om våldets avsikter och ser sambandet mellan fysisk och sexuell våldsutövning och andra former av kontrollerande beteenden som våldsutövning och könsrelaterade kränkningar.
Det gäller för myndigheter att inte bara söka individuella förklaringar till varför vissa män slår, till exempel sociala eller kulturella avvikelser. Mäns våld mot kvinnor måste förstås och ses som ett samhällsproblem som berör oss alla.
Sveriges rättsväsen genomlider i dag en stor förtroendekris. Enbart 8 procent av anmälda våldtäkter leder till åtal och enbart någon procent av dessa leder sedan till en fällande dom. En studie vid Stockholms universitet visade att kvinnor med invandrar- och underklassbakgrund har sämst trovärdighet i rättssystemet. De attityder mot kvinnor som följer av detta leder till en minskad anmälningsbenägenhet. Rädslan för att inte bli trodd, att bli hånad eller att bli uthängd i offentligheten efter ett övergrepp gör att många kvinnor över huvud taget inte anmäler brott. Detta "postbrottsförlopp" inom rättsväsendet har därmed fått beteckningen "den andra våldtäkten". Mörkertalet tros därför vara stort. Enbart 10 procent av våldtäkterna beräknas anmälas.
År 2009 anmäldes 15 700 sexualbrott. Av dessa var nästan 6 000 våldtäkter, vilket motsvarar ca 16 anmälda våldtäkter per dag. En rapport finansierad av EU:s Daphneprogram som utkom i april 2009 visar att åtalsfrekvensen för våldtäkt i Sverige är synnerligen låg. I den har man jämfört elva europeiska länder avseende våldtäktsärenden. Det framkom att åtalsfrekvensen för våldtäkt i Sverige är bland den lägsta i Europa.
Amnesty publicerade i september 2008 en rapport om våldtäkt i de nordiska länderna. I rapporten föreslår Amnesty att en oberoende granskningskommission inrättas med uppgift att systematiskt samla in information om samtliga utredningar rörande våldtäkt som läggs ned eller inte leder till beslut om att väcka åtal samt att analysera och rapportera om skälen härtill och bedöma utredningskvaliteten.
Jag är av åsikten att en granskningskommission skulle fylla en viktig funktion för att samla in och identifiera brister som är kopplade till utredningarna av våldtäktsbrott. Granskningskommissionens studier kan sedan ligga till grund för det förbättringsarbete som krävs vad gäller rättsväsendets hantering av våldtäktsärenden.
Jag vill även beröra det som står i reservation 20 om barn som har bevittnat våld. Som vi hörde tidigare från Socialdemokraterna uppskattar Rädda Barnen att det finns mellan 100 000 och 190 000 barn som växer upp i Sverige och som har bevittnat våld i familjen varje år. Mörkertalet är dock stort. I dag har ett barn som bevittnat våld i hemmet mot en nära anhörig rätt till skadestånd från staten. Dessutom ska socialtjänsten behandla dem som om de vore utsatta för brott.
De har däremot inte rätt till skadestånd av den som utsatt dem för att bevittna våld genom att misshandla deras trygghet. Miljöpartiet vill att barn ska få ställning som målsägande, få ett eget juridiskt biträde i rättsprocessen och få skadestånd av den som slagit en anhörig till dem samt att barn ska ha rätt till full insyn och medverkan i processen. Ett slag mot en nära anhörig är även ett slag mot barnet.
(Applåder)
I detta anförande instämde Lena Olsson (V).