Herr talman! Jag ska börja med frågan om tillsättning av högre statliga tjänster, utnämningsmakten, som några talare redan har berört.
Först ska jag påminna om det som i och för sig också Ingvar Svensson underströk, att regeringens utnämningsmakt är ett utflöde av stadgandet att regeringen styr riket. Om inte den kopplingen fanns skulle det bli väldigt svårt för riksdagen att utkräva något ansvar över huvud taget av regeringen. Jag tror att det är bra att ha den utgångspunkten klar för sig.
Jag tror att det är ganska naturligt - Svensson var också inne på det - att företrädare för de partier som för tillfället inte sitter i regeringen lite oftare än medlemmar i regeringspartiet har invändningar mot den ena eller den andra utnämningen. Det är inget konstigt med det.
Man försöker måla upp en bild av ett regeringsparti, i det här fallet Socialdemokraterna, som på något sätt missbrukar utnämningsmakten till att enbart ge förläningar till de sina. Men det har inte funnits något stöd för den bilden i de granskningar som till exempel konstitutionsutskottet har gjort av hur utnämningsmakten har använts och hur olika politiska preferenser fördelar sig bland dem som innehar höga tjänster. Det här går alltid att styra genom att på lämpligt sätt avgränsa den period som statistiken baseras på så att man får lite olika resultat. Men min bild av de olika granskningar som konstitutionsutskottet har gjort är ungefär den här: Det är någon överrepresentation av socialdemokrater om vi jämför med väljarkåren i dess helhet, en kraftig underrepresentation av vänsterpartister, miljöpartister och kristdemokrater och en hyfsat kraftig överrepresentation av centerpartister, i alla fall under vissa perioder. Ungefär så ser det ut. Man kan ha synpunkter på om det verkligen är den absolut bästa fördelningen och om man ska ha en politisk proportionell fördelning av de här tjänsterna över huvud taget. Jag är inte så säker på det.
Nåväl, lite grann av ett internationellt perspektiv kan ändå vara bra att ha. Göran Magnusson, jag själv och en del andra har en del internationella uppdrag och träffar folk från andra länder, och de är ibland tämligen förvånade över att regeringspartiet inte enbart utser de sina till de här posterna. De har lite svårt att förstå att socialdemokrater utser höga konservativa företrädare till viktiga poster.
I det perspektivet tror jag nog att det är en ganska betydande spridning av de politiska preferenserna bland de högre tjänstemännen i det här landet.
Nåväl, nu är det ingen som föreslår att man ska ta över utnämningsmakten hit till riksdagen, utan man talar om ökad öppenhet. Det är ju lite svårt att argumentera mot ökad öppenhet. Det låter bra det där med öppenhet. Men det är lite oklart vilket eller vilka problem som man är ute efter att lösa. Om det är den politiska fördelningen det gäller har jag lite svårt att se hur den skulle kunna påverkas av öppna förhör eller ens av en sådan där förslagsnämnd. Har man invändningar mot kompetensen som sådan hos dem som utses? Jag har inte hört det egentligen. Det finns säkert synpunkter på något enskilt fall, men i det stora hela har jag inte hört att det är det som är problemet.
Sedan är det så, det ska ändå sägas, att det kan innebära vissa svårigheter i rekryteringen av personer till de här posterna. Konstitutionsutskottet har ansvar för ett fåtal rekryteringar av höga tjänstemän, bland annat riksrevisorer. Även om det fanns lite olika uppfattningar om exakt hur vi skulle redovisa vårt arbete utåt var det ingen, såvitt jag kommer ihåg, som yrkade på att detta skulle ske i total öppenhet. Det var inte för att vi var emot öppenhet utan det var för att vi visste att med en sådan öppenhet i rekryteringsprocessen skulle vi inte kunna få de toppkrafter som vi ville ha. Det kan man ha synpunkter på. Man kan beklaga att det är på det sättet, men jag tror att det är en realitet - och det inte bara när det gäller de här allra högsta tjänsterna.
Nåväl, det om detta. Jag ska också säga några ord om reservation 7, Öppenhet i förvaltningen, som jag och Gustaf Fridolin har ställt oss bakom. I gårdagens debatt fick jag kritik från Centerns Kerstin Lundgren för att jag inte tog upp bristerna vad gäller tillämpning av offentlighetsprincipen och meddelarfriheten i den offentliga sektorn. Jag förklarade det med att den saken skulle komma upp i ett annat betänkande. Det betänkandet har vi nu här. Här finns yrkandet om att vi ska säga till regeringen att det som har skett inte räcker. Det som har skett på det här området är bra, men det räcker inte. Det krävs tydliga direktiv ut till myndigheterna: Ni måste se till att det finns utbildning för er personal i de här frågorna.
Tyvärr kommer det ständigt exempel, även om det inte är mycket i det stora hela, visst, på förvaltningschefer, kommunalchefer och i och för sig också politiker som inte har begripit det här med offentlighetsprincipen, som inte har begripit det här med meddelarfriheten och efterforskningsförbudet, och som gör övertramp. Det är tillräckligt mycket för att man ska kunna konstatera att det här fortfarande krävs utbildningsinsatser och kompetenshöjning ute i den statliga förvaltningen på alla områden. Därför menar vi att det tyvärr är nödvändigt att göra det här tillkännagivandet till regeringen på denna punkt.
Centern är inte med på reservationen, men jag förutsätter att det är något misstag i utskottet och att Centern nu kommer att ansluta sig till reservationen här i kammaren. Jag yrkar alltså bifall till denna reservation.