Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till so-
cialminister Lars Engqvist. I dagens Dagens Nyheter
har Kjell-Olof Feldt skrivit en mycket intressant och
tänkvärd kolumn om den svenska sjukvården under
rubriken "Väntan heter vår arvedel i vården". Det han
resonerar kring är det som vi många gånger har haft
en diskussion omkring här i Sveriges riksdag; om
bristerna i sjukvården beror på otillräckliga resurser
eller om det är så att "resurserna utnyttjas felaktigt
därför att de hanteras i ett system som har en förstel-
nad och ineffektiv organisation", som Kjell-Olof
Feldt skriver.
Kritiken är väldigt hård. Han konstaterar att orga-
nisationen är så stel att den inte ens har en cykelverk-
stads förmåga att organisera sin egen verksamhet.
Han tar en god vän till hjälp för att beskriva verklig-
heten. Det handlar om väntan och åter väntan på
behandling, operation, läkare och prover. Det handlar
om att man inte kan få ha en förtroendefull kontakt
och relation till sin doktor när man är mycket sjuk.
Sammanfattningsvis i kolumnen konstaterar han
och hans vän att det inte är bristerna i sjukvården som
är det stora problemet utan det är att organisationen är
alldeles för stel. Man behöver nytänkande. Jag skulle
vilja ställa en fråga till socialministern. Det gäller om
han delar den synen och den uppfattningen eller om
han vidhåller att det bara är fråga om brist på resurser
- skjuter man till mer pengar löser man alla problem i
dagens sjukvård.