Herr talman! Återigen är statsrådets analys att eftersom anmälningstalen ökar har våldet inte minskat. Det finns faktiskt en ökad kunskap och en benägenhet att anmäla. Det gäller att skapa ett förtroende och skapa vägar där man vågar anmäla på ett annat sätt eftersom bemötandet i vården har förbättrats. Det finns också underlag som gör att man i vården dokumenterar det som har hänt. Man tvättar inte av och inte bort sådant som kan ligga till grund för anmälningar.
Om man tror att allting kommer att lösa sig om man gör satsningar på det här området blir det lite konstigt. Det som jag försöker att beskriva är att vi måste ta vara på det som har gjorts och se till att använda det på ett ännu bättre sätt.
Genom det arbete som har skett finns det en ökad kunskap och en ökad medvetenhet. Det finns framtagna metoder som ligger till grund för vårdpersonal, åklagare och rättsväsen. Efter många år får de äntligen sätta sig på skolbänken. Det är någonting som jag under lång tid har efterlyst men som dröjde väldigt länge.
Det handlar där om att skapa ett ökat förtroende och skapa utbildningar som också tillmötesgår önskemålen från dessa yrkeskategorier. Det här är vad som har skett under dessa år. Man har arbetat upp den kunskap och trovärdighet som gör att man får personer att sätta sig där. Vi vänder oss emot att man slår undan fötterna för detta och tror att man kan börja om från början utan att det blir ett kunskapstapp. Även vi har sett att det behövs en mer samordnad struktur för att man ska få ut mer av de pengar som satsas på området.
Varje kvinna som utsätts för våld bekymrar oss allihop. Men detta delmål berör inte bara utsatta kvinnor. Det handlar om kvinnor och män som blir utsatta och kvinnor och män som utsätter. Och när det gäller hedersvåldet blir det än mer komplicerat eftersom det handlar om hela familjegrupper. Det är alltså inte helt självklart att området bara tjänar på att hamna under jämställdhetsmyndigheten, för detta är inte bara en jämställdhetsfråga utan utgörs även av annat.
Statsrådet var bekymrad över tillskyndandet. Rikskvinnocentrum sattes 1994 i sjön av en borgerlig regering. Jag var själv kvinnoförbundsordförande när ytterligare uppdrag kom under den tid då vi satt i regering och som Åsa Regnér hänvisar till. Jag vet inte om något politiskt parti var emot det här, även om det låter så i dag. Under alliansregeringen gav vi ytterligare nationella uppdrag till denna myndighet. Jag blir alltså lite konfunderad när statsrådet försöker få det till att vi inte bryr oss.
Vad som skulle vara intressant att fundera över är hur man i stället hade kunnat använda sig av de redan befintliga myndigheter som jobbar med frågorna och knutit ihop detta med bildandet av den nya myndigheten. Det finns som sagt fem andra delmål, där det inledningsvis krävs ganska mycket resurser och insatser för att man ska komma igång och komma på banan och arbeta med detta. Det hade varit nog att använda det här och knyta de andra till sig över tid i stället för att göra på det sätt som regeringen nu väljer att göra. Man slår undan fötterna för dessa verksamheter.
Jag har fortfarande inte fått något svar på varför det blir en speciallösning för Östergötland. Jag har inte heller hört om statsrådet är bekymrad över det kompetenstapp som riskerar att bli följden av förändringen.