Fru talman! Vi kristdemokrater yrkar bifall till två
reservationer, reservationerna 1 och 2, och det gör vi
tillsammans med Moderaterna och Folkpartiet.
När det gäller kronofogdemyndigheternas talerätt
finns det tre grunder för våra invändningar. Jag tycker
som Stig Rindborg att betänkandet i stort är bra, men
det finns några skönhetsfläckar som har en viss prin-
cipiell bäring.
Först och främst när det gäller detta att ha krono-
fogdemyndigheten som processförare vid allmän
domstol har vi sagt oss att rättssäkerhetskravet inte
tillgodoses på samma betryggande sätt som när det
gäller Åklagarmyndighetens agerande. Det har note-
rats i betänkandet att rättegångsbalkens regler och
opartiskhet inte finns utskrivna på samma tydliga sätt
när det gäller kronofogdarna som när det gäller åkla-
garna. Regeringen säger att det finns allmänna skriv-
ningar om detta i Regeringsformen, Myndigheternas
skyldighet att vara opartiska.
Tyvärr är det inte på det sättet att myndigheterna
typiskt sett är opartiska, särskilt inte när de har ett
intresse i saken och opererar. Det är en dyster erfa-
renhet, men så är det. Det finns alltså goda skäl för att
inte lägga på processuella uppgifter på allmänprakti-
serande myndigheter av detta skäl.
Vi menar också att kronofogdemyndigheterna inte
är några processualister. Det är dystert att man inte
noterar att just detta agerande är en profession. Bland
de negativa remissinstanserna är Domstolsverket,
som har det övergripande ansvaret för domstolsvä-
sendet, och också Stockholms tingsrätt.
Kronofogdarna är inga professionella processua-
lister. Man kan inte säga att de är bra därför att de
känner till vissa sakförhållanden, för det har liksom
inte med det hela att göra. Att utföra talan i rätten är i
sig ett yrke - ett yrke som i Sverige utförs av proces-
sadvokater och åklagare. Detta kunnande skall man
tillgodogöra sig. Det är besvärande både för domsto-
larna och för parterna att ha en oprofessionell aktör i
rätten. Det sägs dessutom lite lekmannamässigt att en
myndighet som är en verkställande myndighet typiskt
sett inte är ägnad att föra talan inför domstol. De har
ju liksom myndighetsutövandet i blodet. Man märker
också i domstolarna att det är ganska besvärande när
man har kronofogdar i rätten.
Jag kommer nu in på min sista invändning i denna
fråga, nämligen om myndighetsidentitet. Jag tror att
det är viktigt att hålla isär de olika rollerna. Att vi nu
har problem inom åklageriet och därför skall lägga ut
uppgifter på andra myndigheter tycker jag är väldigt
olyckligt. Jag tycker att man skall utveckla åklagar-
myndigheterna och inte blanda in andra att åta sig
åklagarrollen. Ofta är det så att med ett dubbelt an-
svar blir det inget ansvar. Det finns väl risk för att
detta kommer att falla mellan två stolar.
Jag tycker att det är väldigt egendomligt att sudda
ut de roller som man här har. Det är ungefär lika
olyckligt som när man t.ex. gör skatteförvaltningen
till poliser. Jag har tidigare talat här i talarstolen om
att det är utomordentligt olyckligt.
Man skall vara väldigt försiktig när man rör sig
inom rättsväsendets olika byggklotsar. Det är ju, som
vi ser i dag, ändå väldigt svårt att få det här att funge-
ra.
Slutligen frågan om rätten till offentlig försvarare.
Här är skiljelinjen tydligen knappast skönjbar, efter-
som utskottet i sitt betänkande säger att särskilda skäl
inte skall tillämpas alltför restriktivt. Detta är egentli-
gen en byråkratisk jargong som man inte borde ägna
sig åt.
Med dessa skrivningar blir det omöjligt för en ut-
omstående att veta vad som krävs i det enskilda fallet,
om man har rätt till offentlig försvarare eller inte. Det
hade varit mer redbart att uttryckligen ange att man
har denna rätt i en sådan situation.
Med detta ber jag att få tacka för mig. Jag har in-
ledningsvis yrkat bifall till reservationerna.