Herr talman!
Kultur och fritid för barn och unga
- bara rubriken får oss alla att nicka, tror jag. Hur viktigt tycker vi inte att detta är? Samtidigt finns alltid den där oron över unga människors steg framåt i livet, vare sig man är ung själv, har småsyskon eller oroar sig för egna eller andras barn. Vad gör barn, och vad borde barn göra? Vi ser också att även detta betänkande tar upp ett antal frågor vi bryr oss om som har med unga människors liv att göra, både i deras lärandemiljö och i deras fritidsmiljö.
I den politiska rollen bär man sina egna erfarenheter från uppväxtmiljöer man har präglats av. För oss i Miljöpartiet är ett rikt och mångfasetterat kulturliv en av nycklarna till mänsklig livskraft. En grundtanke i den gröna ideologin är att ge varje människa möjlighet att utveckla sina förmågor och uttrycka sig fritt.
Regeringspartierna lyfter ofta och gärna fram regeringens långsiktiga satsning Skapande skola. Satsningen syftar till att ge alla barn, oavsett förutsättningar, goda möjligheter att få uppleva professionell kultur, utveckla eget skapande och nå en ökad måluppfyllelse i skolan. Satsningen Skapande skola omfattar från och med 2011 hela grundskolan och uppgår till 150 miljoner kronor årligen. Jag tror dessutom att man har lagt på ytterligare några miljoner.
Jag och Miljöpartiet tror att det finns mycket positivt i Skapande skola, men vi vill också veta hur effekterna verkligen ser ut. En nulägesanalys har gjorts av Kulturrådet, och den pekar på att det finns glädje, engagemang och en stark självkänsla. Det är det mest påtagliga när rapporten om det statliga bidraget till Skapande skola nu är klar. Många kulturaktörer talar också om respekt, om lärarna och om det goda samarbetet med skolan.
Det finns dock också områden som behöver utvecklas, exempelvis elevernas delaktighet och förankringsprocessen. Där redovisar skolhuvudmännen att de 2 174 skolor som genomförde Skapande skola-projektet under läsåret 2010/11 tyvärr bara motsvarar knappt två tredjedelar av det totala antal skolor huvudmännen har ansvar för.
Detta var en mycket kort sammanfattning av rapporten som kom alldeles nyligen. Jag säger inte att jag är emot det som står i rapporten, och jag har heller inget emot den utvärdering som ska komma från Myndigheten för kulturanalys. Men jag tror att det finns mycket intressanta frågor som skulle behöva få svar, då man har stora planer på att utveckla projektet.
I reservationen tar jag upp just detta. Regeringens satsning på Skapande skola behöver följas upp ur ett jämlikhetsperspektiv. Det finns farhågor om att satsningen endast kommer de elever till del som har en lärare eller rektor som är särskilt engagerad i frågorna. Det sker på bekostnad av möjligheten för alla att ta del av kultur och estetik i skolan. Ingenstans i den analys som har kommit nu står det vilka grupper av elever det är som har tagit del av projektet. Jag vet inte heller om det kommer att komma.
Jag saknar också den socioekonomiska analysen. Skolan blir allt sämre på att kompensera för föräldrars utbildningsbakgrund och socioekonomiska faktorer. Det vore då intressant, tycker jag, att veta huruvida Skapande skola motverkar sådana klyftor eller förstärker dem.
Man kan också ställa sig frågan vad som är ordinarie och vad som är extra verksamhet. Kan Skapande skola bli ett alibi som urholkar arbetet med den ordinarie verksamheten? Och vilka mål är det man vill uppnå med Skapande skola-projektet? Vill man göra något som bryter av eller är det grädde på moset?
Jag står därför fast vid reservationen att regeringen bör återkomma till riksdagen med en utvärdering av satsningen Skapande skola som innefattar jämlikhetsperspektivet och många av de punkter som jag tagit upp.
Jag vill också i samband med att vi lyfter detta område som handlar om barns och ungas kultur ta upp något som bekymrar och skapar oro, frustration och irritation. Det är hur man verkligen ser på estetiska ämnen från regeringens sida.
Kulturministern talar varmt och ofta om Skapande skola som en stor möjlighet för skolan och för kulturarbetare och elever.
Utbildningsminister Jan Björklund har i sina ambitioner och i sin utbildningspolitik sjösatt en gymnasiereform där de estetiska ämnena som obligatoriska ämnen i gymnasiet är borta. Vilka signaler ger en sådan utbildningspolitik? Vilken status i samhället får kultur och estetik då? Jag och många med mig tror att ju oviktigare vi gör den estetiska verksamheten, desto oviktigare blir den. Och vilket samhälle leder det till? Det tål att fundera på.
Musik- och kulturskolan är utan tvekan landets största satsning på barn- och ungdomskultur. Musik- och kulturskolan är en frivillig verksamhet som enbart styrs av kommunala direktiv.
Trenden är att allt fler verksamheter breddas och blir kulturskolor med ett stort utbud. Efterfrågan är stor, och köerna är många gånger långa i kommunerna. Sveriges kommuner satsar tillsammans knappt 2 miljarder kronor per år på verksamheten.
Kultur- och musikskolorna i kommunerna är och har varit en viktig plattform för många barn och ungas möjligheter. Men vi ser också att kultur- och musikskolornas verksamhetsutbud tyvärr försvåras för många, att avgifterna kan bli mycket höga. En del föräldrar och familjer har problem med att klara av den avgift som skolorna behöver ta ut för att klara sin verksamhet. Det är därför som vi i ställer oss bakom reservationen som handlar om att man behöver pröva möjligheten att se över om det är möjligt att införa ett maxtaxesystem för avgifter till landets kultur- och musikskolor. Frågan är ju inte ny, men den är fortfarande lika aktuell.
Det finns ytterligare en reservation som vi har ställt oss bakom. Den handlar om att en tydligare uppföljning för en jämlik och jämställd kulturpolitik måste till, att det finns en skillnad mellan storstad och landsbygd, att det finns en skillnad mellan flickors och pojkars möjligheter. Liksom i allt sådant här arbete behöver man uppmärksamma hur det ser ut, varför det ser ut som det gör, vad som kan behöva göras och hur man ska göra.
Att kompromisslöst stå på barnens sida innebär kunskaper om hur vuxenvärlden ser ut, tror jag.
Förmågan att kompromisslöst stå på barnens sida var även något som Almajuryn lyfte fram i bedömningen och beslutet i den motivering som gavs när man i går delade ut världens största barn- och ungdomslitteraturpris. Priset instiftades av regeringen 2002 till Astrid Lindgrens minne. Astrid Lindgren sade: Bra litteratur ger barnet en plats i världen och världen en plats i barnet.
Avslutningsvis ställer jag mig bakom alla Miljöpartiets reservationer, men yrkar här och nu bifall till reservation 1.