Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag står bakom samtliga S-reservationer men att jag för tids vinnande yrkar bifall till våra reservationer 1 och 5.
I kväll debatterar vi det bästa vi har, nämligen våra barn och unga, vår gemensamma framtid. I Sverige finns det i politiken åtminstone en retorisk enighet om att barns villkor och barns bästa ska komma i första rummet och att barn och unga har samma människovärde som vuxna. Vi vet att barn och unga utvecklas olika och i olika takt och utvecklar olika intressen. Samtidigt behöver de särskilt skydd och stöd. Det vet vi, och alla säger vi att vi står upp för det. Det råder även retorisk enighet om att barn ska kunna växa upp i trygghet, utvecklas och förverkliga sina drömmar oavsett bakgrund.
Ändå finns det barn som inte tillåts nå sina drömmar. Hur kan det vara så i 2010-talets välfärdssamhälle? Varför blir det så, vad kan vi göra politiskt, och vad vill vi göra politiskt?
Herr talman! Vi socialdemokrater menar att det handlar om politisk prioritering av våra gemensamma resurser, om utbildning och om kunskapsspridning, om ungas möjligheter oavsett föräldrars bakgrund att kunna ha en aktiv och kreativ fritid. Det handlar om att lyssna på barnen och ge dem inflytande, om att barns och ungas livsvillkor ska finnas högt upp på den politiska dagordningen och ständigt debatteras och synliggöras.
Sverige är ett rikt land där många barn lever gott. Men klyftorna växer. Barnfattigdomen är stor i det rika landet Sverige.
Rädda Barnen släppte nyligen sin återkommande rapport om barnfattigdomen. 13 procent av alla barn i Sverige är fattiga visar årets barnfattigdomsrapport. Det är en ökning jämfört med fjolårets rapport.
När Rädda Barnen presenterar sin rapport kan vi visa att många barn har fog för den oro som de känner. 248 000 barn, och i och med det familjer, lever i fattigdom. Det är 28 000 barn och familjer fler än enligt förra årets rapport där andelen fattiga barn låg på 11 ½ procent.
Under året som har gått har många - jag, övriga socialdemokrater och särskilt Håkan Juholt - varit hårt engagerade i frågan om barnfattigdomen och det ekonomiska utanförskapet. Många ledare, debattartiklar och inlägg har skrivits. Det har funnits en hel del retorik och spridda ansatser till att minska barnfattigdomen, men genomgående saknar vi exempel på politisk handlingskraft från den borgerliga regeringen.
Herr talman! Många undrar, inte bara jag: När blir det verkstad av alla fagra ord? Tillgången till kultur och möjligheten att aktivt ta del av kultur- och fritidsaktiviteter är inte likadana för alla ungdomar. Den största och växande tillgången finns i storstadsregionerna. Att möjligheterna till kultur ser olika ut i landet vet vi. Men det finns ett särskilt problem relaterat till ungas kulturutövning och kön. Kulturutövning och skapande måste uppmuntras lika mycket oavsett vem du är och vad du utövar. Den offentliga finansieringen av barns och ungas kultur måste därför ses över och riktas så att den bättre når målet för kulturpolitiken. En tydligare uppföljning måste till. Det är avgörande för en jämlik och jämställd kulturpolitik.
Herr talman! Jag är ganska säker på att mina kolleger från de borgerliga partierna och mina kolleger i utskottet kommer att sjunga lovsånger över Skapande skola. Jag nöjer mig därför med att konstatera att vi socialdemokrater ser positivt på satsningen Skapande skola men att vi anser att regeringens målsättning är för låg och att det krävs fortsatta satsningar på området.
Vi ser i den senaste och i den förra återrapporten från Kulturrådet att det fortfarande är ett lotteri vilka elever som får ta del av satsningen. Regeringen hävdar att Skapande skola är till för alla barn, och vi socialdemokrater konstaterar att det är hög tid att det faktiskt blir så. Frågan vi ställer oss är: Är det vad ni verkligen vill? Vill regeringen verkligen att det ska bli till för alla?
Herr talman! Grunden för att lära för framtiden är att alla barn ska lära känna sig själva, sitt samhälle och sin samtid och på det viset kunna utvecklas som demokratiska människor. För oss socialdemokrater är det viktigt att demokratin utövas genom många vägar och på flera olika plan. Vi ser ett framväxande problem med allt större främlingsfientlighet som tar sig uttryck i islamofobi, antisemitism samt framväxande icke-demokratiska rörelser och värderingar. Vi ser också problem med att färre unga är partipolitiskt aktiva och även att demokratin som begrepp och praktik inte längre är så självklar.
Där tror vi att föreningslivet spelar en stor och viktig roll. I dag är det de stora föreningarna som gynnas, medan de mindre hamnar i skymundan. Det finns mängder av små föreningar, framför allt på mindre orter och i mindre kommuner, som gör storartade insatser för ungdomar. De är inte berättigade till statligt stöd för att utveckla sin verksamhet. Mot den bakgrunden borde faktiskt riksdagen tillkännage för regeringen att situationen för de föreningar som inte når upp till etableringsbidraget från Ungdomsstyrelsen ska ses över.
Herr talman! Jag närmar mig slutet, men det viktigaste är kvar. I Kim Forss musikexportstudie från 2006 rapporterades 2,1 miljarder kronor som värde för musikexporten. För 2010 var siffran 622 miljoner. Inspelad musik minskade med ca 30 procent mellan åren 2005 och 2010. Det är en siffra som är klart mätbar.
Vad säger då de tidigare 2,1 uppmätta miljarderna och den uppmätta exportsiffran 622 miljoner? Ja, till exempel Music Export Sweden menar att det inte bara handlar om olaglig nedladdning över nätet, utan det handlar helt enkelt om att det har blivit sämre bredd i farmarligan. Det är samma sak som inom idrotten. Det är ingen slump att Skellefteå och AIK varje år kan stoppa in fem till tio juniorer från de egna leden direkt in i elitserien och att till exempel Djurgården och Malmö inte kan göra det. Det handlar helt enkelt om hur man prioriterar farmarligan.
Musik- och kulturskolan ska utvecklas, inte avvecklas. Inget barn och ingen ungdom ska stängas ute på grund av höga avgifter eller bristande tillgänglighet. Den svenska musik- och kulturskolan har skördat och skördar fortfarande stora framgångar, inte bara för att den har erbjudit många svenska barn, oavsett familjens inkomst, möjlighet att utvecklas inom musik, teater och dans utan också för att denna institution dessutom möjliggjort för generationer av framgångsrika, unga människor att göra karriär både nationellt och internationellt.
Därför ser vi socialdemokrater med oro på de försämringar som sker på vissa håll inom den kommunala musik- och kulturskolan. I dag är musik- och kulturskolan hotad, och allt färre barn får tillgång till den. I många kommuner höjs avgifterna, och stora elevgrupper tvingas bort från musik- och kulturskolan av ekonomiska skäl. Sveriges Musik- och Kulturskoleråd har statistik som redovisar allt högre avgifter och allt längre köer till den kommunala musikskolan.
Vi socialdemokrater föreslog i vår budgetmotion ett kraftigt tillskott för att motivera kommunerna att sänka avgiften till maximalt 500 kronor, eller för de kommuner som har lägre avgift att ytterligare höja kvaliteten. Tyvärr måste vi säga att det inte fanns majoritet för ett sådant förslag här i kammaren, och därför föreslår vi nu att regeringen bör pröva möjligheten att införa ett maxtaxesystem.
Att vi inte får majoritet för ett sådant förslag visar på den gigantiska skillnaden i politiken på området. Varför kan man från borgerligt håll inte ens överväga ett maxtaxesystem som skulle ge bättre förutsättningar att ta vara på alla barns musikaliska och kulturella skaparkraft? Hur många musikaliska under och vilken exportframgång vi går miste om när inte alla får tillgång till musik- och kulturskolan vet vi inte nu. Om något år vet vi, men då är det för sent. Frågan vi ställer oss är vad det är man är rädd för.
Vi socialdemokrater vill ha en politik för alla barns och ungas möjlighet till ett kreativt skapande.