Herr talman! Det är intressant att lyssna till Claus
Zaar som företrädare för Ny demokrati. Det är
intressant att se hur Ny demokrati tar diverse
felgrepp, som självfallet förekommer inom den
offentliga sektorn inom systemet för socialbidrag,
till intäkt för ett totalt angrepp på vårt
välfärdssystem. I det systemet utgör socialpolitiken
och socialbidragen det yttersta nätet för de
människor som inte har något annat skyddsnät att
tillgå.
Claus Zaar hänvisade till Anders Isakssons bok om
att pengarna inte räcker. Jag har läst den boken.
Men jag tror att det skulle vara nyttigt om Claus
Zaar utvidgade sin lektyr och även läste de LO-
rapporter som har kommit, bl.a. Orättvisans
ansikten. Den beskriver hur männniskor som inte
har något annat än socialbidrag att leva på upplever
den förnedringen.
Jag skulle vilja uppmana Claus Zaar att närmare
prata med de människor som inte har något annat
val för sin försörjning, detta för att se hur de
faktiskt har det och för att se om människor i
allmänhet av fri vilja väljer att leva på bidrag i
stället för att arbeta och försörja sig. Jag har själv
arbetat inom socialtjänsten, och jag har träffat
många människor som har en utsatt situation. Jag
hävdar att min erfarenhet, och många andras
erfarenhet som arbetar inom den sociala sektorn, är
den att det naturligtvis finns ett litet antal
människor som missbrukar systemet. Det finns ett
litet antal människor som faktiskt sätter missbruk i
system. Men det är ju inte det stora antalet
människor. Det stora antalet är djupt bedrövade
över att inte kunna försörja sig själva och att inte
på annat sätt kunna ta ansvar för sin ekonomi. Det
är inget man väljer därför att det är mer bekvämt.
Det är direkt pinsamt att dessa enstaka exempel på
missbruk används till intäkt för att misskreditera
hela socialtjänstlagen.
Herr talman! De frågor som jag tycker är viktiga att
ta upp är nämligen att socialtjänstlagen kan behöva
prövas och ses över -- på så vis är vi överens -- men
med ett helt annat syfte än det som Ny demokrati
har. Från Vänsterpartiets sida anser vi att
Socialtjänstkommitténs förslag om en riksnorm
borde fullföljas. Socialbidraget ligger nämligen på
mycket olika nivåer runt om i vårt land. Det är inte
alls lika högt i olika kommuner. Det skapar en
orättvisa. Jag är bekymrad över att den majoritet
som finns i Socialtjänstkommittén, bestående av
Socialdemokraterna, Folkpartiet och
Vänsterpartiet, inte finns i riksdagen, för att gå
vidare på detta område. Jag menar att man mycket
väl kan lyfta ut den frågan och avvakta med andra
förslag till dess att Socialtjänstkommittén är färdig i
dess helhet. Men just detta förslag är mycket bra,
och det borde genomföras snarast möjligt.
Jag vill också ta upp frågan om ett enhetligt namn
för distriktsnämnder, barn- och ungdomsnämnder,
områdesstyrelser, socialnämnder osv. Det är en rik
flora av namn som finns. Man kan tycka att det är
en petitess vad verksamheten kallas. Men det har
praktiska konsekvenser. Det som nämligen har
hänt är, att när människor ibland överklagar till den
ena eller den andra instansen har de fått
hänvisningen att de använt fel namn på instansen
eller att just den instans som de vänt sig till inte har
det yttersta ansvaret. De har alltså blivit hänvisade,
och överklagningen har helt i onödan avvisats på
grund av detta. Man borde alltså se över detta
system och förenkla det.
Herr talman! Jag vill också ta upp frågan om
familjerådgivningen. Riksdagen fattade ju för inte
så länge sedan beslut om att kommunerna skulle
åläggas skyldighet att sörja för
familjerådgivningen. Det var ett mycket bra beslut,
och jag är glad över att det kravet finns ute i
kommunerna i dag. Men jag är särskilt förundrad
över de borgerliga partierna, som ju annars i nästan
alla debatter, inte minst i dag, talar om familjens
betydelse. I de flesta familjer uppstår det ju faktiskt
kriser till och från. De flesta kanske klarar det utan
familjerådgivning eller andra professionella
insatser. Men det finns faktiskt uppenbara exempel
på hur familjerådgivningen har kunnat rädda
äktenskap och familjer. I vissa fall har det skett på
så sätt att familjen fortsätter att leva tillsammans, i
andra fall genom att familjen upplöses på ett sätt
som är någorlunda drägligt både för de vuxna och
för de barn som finns i familjen.
Familjerådgivningen har alltså en väldigt viktig
uppgift. Vårt förslag i socialutskottet har inte varit
särskilt långtgående, utan vi har bara krävt en plan
om hur denna verksamhet skall utökas. De som är
familjens försvarare i alla andra sammanhang
borde kunna vara det även på detta område.
Herr talman! Jag vill också ta upp frågan om
familjehemsvården, som är ett utsatt område.
Tusentals familjeföräldrar i vårt land gör ett oerhört
värdefullt arbete. Många av
familjehemsföräldrarna gör detta utan att ha någon
speciell utbildning; de har lång erfarenhet och egna
kunskaper. Det är naturligtvis mycket viktigt.
Andra har däremot en viss utbildning eller skaffar
sig den gemensamt med andra
familjehemsföräldrar. De kan också ha ett sådant
yrke i bakgrunden. Jag tror dock att det skulle vara
värdefullt att få en bättre grundutbildning för
socialarbetarna, där familjehemsvården tas in på
ett helt annat sätt och där familjehemsföräldrarna
själva får mer utbildning. Därför tycker jag att den
motion som Liisa Rulander har väckt på detta
område är bra, vilken jag biträder. Jag biträder
alltså utskottets majoritet i vad gäller att man bör
avvakta det utredningsarbete som pågår. Jag ser
fram mot det resultatet, därför att jag tror att detta
är mycket angeläget.
Herr talman! Vad gäller frågan om
narkotikamissbruket har vi i Vänsterpartiet väckt
en motion. Vi har krävt ett mycket starkt
avståndstagande från alla former av legalisering av
narkotika. Vi anser att det är mycket viktigt att
lägga fast att Sverige har en restriktiv
narkotikapolitik och att inte någon form av
narkotikamissbruk accepteras. Man kan tycka att
detta är att slå in öppna dörrar, att det finns en
sådan politisk konsensus i riksdagen. Vi i utskottet
har ju också blivit helt ense på den punkten, vilket
är bra. Jag menar dock att det inte är att slå in
öppna dörrar. Runt om i vårt land, runt om i
Europa, pågår ju en debatt om att en legalisering
skulle vara receptet för att minska missbruket och
för att missbrukarna skulle få en dräglig
livssituation. Jag tror inte på det. Det är viktigt att
riksdagen fastlägger de kraven.
I det sammanhanget är det också viktigt att betona
att Sverige har en restriktiv narkotikapolitik, med
vilken legalisering inte accepteras, men med vilken
det samtidigt krävs goda behandlingsmöjligheter,
och att vi i Sverige tror att detta måste kombineras
med förebyggande insatser och en offensiv
narkomanvård. Med tanke på att mycket av
resurserna inom narkomanvården har privatiserats
tror jag att det är oerhört viktigt att poängtera detta
på samma gång.
Vänsterpartiet har i sin meningsyttring lyft fram
behovet av en kartläggning av narkotikasituationen
och narkomanvården och att den bör göras
permanent. Under årens lopp har vi haft olika
kartläggningar, bl.a. UNO, Utredning om
narkotikamissbrukets omfattning, i slutet av 70-
talet och under 80-talet. Och vi har haft uppföljning
av detta. Men vi har ingen permant organisation
som bevakar detta och som tillvaratar statistik på
området. Det vore viktigt för att ytterligare tränga
narkotikamissbruket tillbaka.
Till slut, herr talman, vill jag ta upp frågan om
social verksamhet i kooperativ form. På den
punkten är vi också politiskt ense om hur bra det är
med kooperativ verksamhet och kooperativa
insatser inom det sociala området. Det finns ju en
hel del på detta område, både inom psykiatri och
inom social övrig verksamhet. Det är positivt,
precis som majoriteten säger, att det skjutits till
kommunala medel för att åstadkomma ytterligare
försöksverksamheter, exempelvis i den anda som
San Patrignano drivs i Italien. Men det krav som
Vänsterpartiet ställt i en motion om en lagstiftning,
vilket vi har upprepat i vår meningsyttring, borde
fått bifall. En lagstiftning är ju en helt annan sak.
Jag tror att vi skulle behöva titta närmare på detta
och inte bara säga att vi är positiva till
verksamheten.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till min
meningsyttring på de områden som jag här angett.