Fru talman! Nordiska ministerrådet visade i en rapport för två år sedan att om vi ska ha samma välfärdsnivå som vi har i dag kommer vi om 10-15 år att behöva ytterligare 300 000 personer i arbetskraften. Vi såg SKL:s siffror för inte så länge sedan. Kommunalskatten skulle behöva höjas med 12-13 kronor om ingenting sker när det gäller arbetsutbudet.
Det leder mig till flera slutsatser. Den första är naturligtvis att om vi hade haft samma arbetskraftsdeltagande bland personer med funktionsnedsättningar som bland oss andra hade vi haft ytterligare närmare 100 000 personer i arbetskraften.
Slutsatsen är att vi behöver varenda kotte på arbetsmarknaden. Jag kan bara hålla med Luciano Astudillo om den grundläggande inställningen, att det är deras rätt att vara med, att kunna ha en lön att leva på, att känna sig behövda och delaktiga och kunna ha en framtid att kunna påverka. Det är också omvänt så att vi behöver deras närvaro på arbetsmarknaden. Annars kommer vi inte att klara av våra välfärdsåtaganden framöver.
Glädjande är att personer med funktionsnedsättningar är representerade till större del än befolkningen i stort när det gäller nystartsjobb och andra typer av de insatser som vi gör för personer som har varit borta länge från arbetsmarknaden.
Räcker det? Nej, det är klart att det inte gör. Så länge vi ser att vi har ett lägre arbetskraftsdeltagande bland personer med funktionsnedsättningar än bland oss andra räcker det inte. Alltså måste vi göra mer.
För min del är jag övertygad om att vi behöver en ganska bred portfölj av insatser med olika inslag som på olika vis underlättar för den väldigt disparata grupp av personer som det handlar om. De har olika typer av funktionsnedsättningar, olika typer av behov, olika typer av förutsättningar att klara sig själva eller med hjälp och stöd från samhället i övrigt.
Vi har höjt insatserna när det gäller lönebidrag, olika typer av hjälpmedelsersättning och stöd i form av bistånd och personlig handledning under den här mandatperioden med drygt 1 miljard kronor. Det har varit några sådana viktiga insatser för att underlätta för personer med funktionsnedsättning att ta sig in.
Jag tror till exempel att vi behöver fortsätta att arbeta med Samhall som ett instrument. Vi behöver arbeta ännu bättre och ännu närmare de olika sociala företag, arbetskooperativ och annat som finns runt omkring i landet.
Där finns många goda exempel på hur det kan fungera när det fungerar som bäst. Jag skulle kunna ta ett sådant exempel. Det är fontänhusen som finns runt om i landet, inte minst här i Stockholm. Det är en verksamhet som jag har besökt många gånger. Jag har sett den enorma glädje och tillfredsställelse som det innebär för personer som har en nedsatt förmåga att ändå kunna vara med och känna sig delaktiga och behövda.
Jag tycker att Sverige under de kommande åren borde ha som målsättning att vara det bästa landet i världen för samarbete mellan den offentliga sektorn och denna ideella sektor, det sociala entreprenörskapets sektor. Det borde vara vår målsättning att hitta de former som bäst hanterar samarbetet mellan det offentliga och den här typen av organisationer, sociala entreprenörer eller liknande.
Det är dock inte alldeles lätt. Det är klart att det finns en kulturskillnad mellan myndighetssynen, där vi hanterar skattemedel, och den enorma entusiasm som finns hos de sociala företagen och de arbetskooperativ som finns.
Men det är vår utmaning att försöka hitta en sådan balans och försöka se hur vi kan arbeta bättre tillsammans. För det vi nog gemensamt, både Luciano Astudillo och jag, kan vara överens om är att vi behöver också de funktionsnedsatta, inte minst de funktionsnedsatta ungdomarna, på arbetsmarknaden. Annars klarar vi inte av pensioner, skola, vård och annat som vi behöver framöver.