Fru talman! Vi är helt överens om att vi kommer att behöva och redan i dag behöver fler människor i arbete. Arbete är ett fundament för att klara den ekonomi vi har i vårt land men också för att klara de offentliga välfärdsinsatser som vi vill göra. Det är inte där problemet är.
Jag hade hoppats att Sven Otto Littorin åtminstone kände en viss oro för att det går åt fel håll. De siffror som organisationerna själva presenterar visar att redan innan krisen slog till hade unga människor med funktionsnedsättning svårare att hävda sig på arbetsmarknaden, trots alla de behjärtansvärda insatser som den här regeringen påstår sig ha velat göra.
Allt har inte varit så bra. Det hade varit bra med lite självkritik, inte minst när det gäller förändringarna i socialförsäkringarna som har drabbat de här ungdomarna väldigt hårt. Unga människor som har en funktionsnedsättning behöver en ekonomisk grundtrygghet för att våga studera, arbetsträna eller söka jobb trots en ohälsoproblematik. Det kan vara kroniska sjukdomar, medfödda funktionsnedsättningar och stigmatisering efter att ha gått på pumpen gång efter gång.
När grundtryggheten rycks undan är det allvarligt. Om detta säger Sven Otto Littorin ingenting.
Jag tror också att det är viktigt att diskutera hur rehabiliteringen ska fungera framöver. Det är klart att det Littorin sade i sitt första svar inte räcker. Det visar siffrorna. Ungdomar fortsätter att gå direkt från särskola till aktivitetsersättning.
Vi fortsätter att se en ökad andel ungdomar som förtidspensioneras. Det är klart att en arbetsmarknadsminister som på riktigt menade allvar här i dag inte skulle stå och säga att han är ganska nöjd. Det är det han sade i sitt första svar. Han avser inte att vidta flera åtgärder än dem han har gjort.
Arbetsmarknadsministern och jag kan diskutera hur vi vill bli de bästa att ta till vara den kraft som de sociala företagen innebär - jag har själv besökt Fontänhuset och liknande verksamheter. Men det kommer att vara helt otillräckligt.
Vi kan inte inhysa alla människor som har en funktionsnedsättning i de sociala företagen och tro att det kommer att lösa det. Här krävs helt andra insatser, helt andra ambitioner för att klara det.
Det kommer inte att vara enkelt. Fackföreningsrörelsen TCO tog fram en rapport precis innan krisen slog till,
Jakten på superarbetskraften
. Där beskrev man vad arbetsgivarna eftersträvade hos dem man sökte till just sin arbetskraft.
De skulle vara utbildade, helst med hög utbildning, ha lång arbetslivserfarenhet och gärna vara inte bara 100-procentigt utan 150 procent lojala mot arbetsplatsen. Det är klart att i den miljön, i det klimatet kommer vi att behöva väsentligt mycket mer av attitydpåverkan. Vi kommer också att behöva en arbetsförmedling som finns där för att klara övergången in i vuxenlivet med allt från lönebidrag till hjälpmedelsstöd.
Jag tror att det kommer att behövas mer offensiva insatser på det här området. Där hade jag hoppats att arbetsmarknadsministern redan i dag kunde vara mer tydlig om vad den borgerliga alliansregeringen avser att göra på det här området om olyckan skulle vara framme och man vinner förnyat förtroende.