Fru talman! Jag har några korta kommentarer till Sven Otto Littorins beskrivning av sjukförsäkringssystemet. Den totala kollapsen, inte bara den totala utan den moraliska kollapsen, såg vi under den här mandatperioden. Den hade sin kulmen när läkare och cancersjuka människor gråtande i direktsändning berättade hur deras liv blev sönderslagna därför att man valde att behandla alla lika, inte se till att människor är olika, har olika sjukdomsbilder och har helt olika behov för att komma tillbaka i arbete.
Det är sant att vi hade en hemläxa att göra när det gäller människor som blev sjukskrivna, men vi hade aldrig någonsin gjort det på det här sättet. Förändringarna drabbade inte minst människor med funktionsnedsättning. De blev drabbade av den totala moraliska kollaps som de här förändringarna medförde; de hamnade i kläm. Det innebar att många förlorade sin ersättning, sin trygghet som fanns, många med funktionsnedsättning.
För att våga studera, arbetsträna, söka ett jobb trots alla ohälsoproblem som kan finnas behöver man åtminstone känna en viss trygghet. Sedan kan vi vara överens om att mycket mer kan göras på flera fronter, en ny färdriktning i arbetsmarknadspolitiken där man prioriterar kvalitet framför kvantitet. Se gärna över nivåerna i lönebidragen. Där finns det mycket mer att göra än att fortsätta att sänka skatten. Det finns mycket kvar att göra med diskrimineringslagstiftningen och attitydpåverkan. Inte minst viktigt är att staten blir en förebild. Staten är i dag den sämsta arbetsgivaren när det gäller unga med funktionsnedsättning, och där har Littorin direkt ansvar.