Fru talman! En debatt om ett särskilt, oberoende institut för mänskliga rättigheter kunde ha förts redan för cirka 20 år sedan. Det var nämligen vid den tidpunkten som Förenta nationerna beslöt att uppmana sina medlemsstater att hemma introducera ett särskilt, oberoende institut för mänskliga rättigheter. Det är det vi nu diskuterar.
Att detta diskuterades i FN så många år tillbaka kanske också betyder att vi inte riktigt var medvetna om att det fanns behov när det gällde mänskliga rättigheter också i vårt eget land. Vi tyckte kanske att de råd som kom från FN och andra internationella organisationer egentligen riktade sig till andra länder men inte till Sverige.
Den här attityden har förändrats. Jag tror att barnkonventionen har spelat en viktig roll i det sammanhanget, liksom konventioner om kvinnors rättigheter och om rättigheter för minoriteter. Allt detta har gjort oss medvetna om att vi också måste granska situationen i vårt eget land för att se om vi verkligen lever upp till de förväntningar vi har på oss själva.
Jag tror också att vi har påverkats av det faktum att våra nordiska grannländer sedan flera år har precis den här typen av organisationer. Dessa har också haft framgångar i Norge, Finland och Danmark.
Avsikten med institutet är att vi ska säkerställa mänskliga rättigheter i vårt eget land. Det är det viktiga. Jag tror dock att det också är viktigt att slå fast vilka uppgifter ett sådant här institut inte ska ha. Det ska inte ta sig an enskilda fall. Vi har redan institutioner som sköter det arbetet, inte minst ombudsmännen. Det nya institutet ska inte gå in på det området. Inte heller ska det driva kampanjer mot myndigheter eller politiska partier. Det ska stå ovanför den typen av diskussioner. Här spelar förstås civilsamhället, de frivilliga organisationerna, en viktig roll, vilket vi naturligtvis respekterar och tycker är viktigt.
Även om detta institut inte tar på sig de roller jag nu nämnt finns det ändå starka skäl att ha en sådan här organisation, vilket jag ska försöka argumentera för i det här sammanhanget.
Om vi verkligen tar på allvar att frågan om mänskliga rättigheter faktiskt inte är löst vare sig i Sverige eller internationellt finns det faktiskt en roll för den här organisationen i framtiden - en viktig roll om vi värdesätter betydelsen av mänskliga rättigheter i vårt samhälle. Organisationen kommer, om den får starta, att bli en viktig kunskapskälla i samhället. Den skulle kunna spela en väldigt viktig roll när det gäller undervisningen i mänskliga rättigheter, också i de vanliga skolorna. Här finns det mer att göra, enligt vår uppfattning.
Den skulle kunna spela en viktig roll när det gäller forskningen om vilka metoder i arbetet för mänskliga rättigheter som faktiskt fungerar. Ett sådant här institut kommer att vara viktigt för universiteten i deras arbete på området.
Som expertorgan kommer institutet också att bli en viktig remissinstans i alla frågor som berör mänskliga rättigheter. Institutet ska naturligtvis vara, och blir, tillgängligt för både regering och riksdag när det gäller att analysera problem inom området. Det har självfallet också enligt konventionen i uppgift att självt försöka hitta områden att analysera för förbättringar av de mänskliga rättigheterna.
Institutet ska också utarbeta en årlig rapport om läget vad gäller mänskliga rättigheter. Det är viktigt att en sådan rapport verkligen är objektiv, inte präglad av sidoblickar eller politiska ambitioner utan faktiskt en objektiv beskrivning av situationen i vårt land när det gäller mänskliga rättigheter.
Institutet bör relatera till Förenta nationerna, EU, Europarådet och domstolen där för att komma fram till vilka metoder som bäst fungerar när det gäller bevarandet av de mänskliga rättigheterna. Hur ska det göras effektivt?
Jag noterade att en del ledamöter under diskussionen i KU - vi fick en belysning av detta alldeles nyss - uttryckte en oro för att institutet skulle ha rätt att uttrycka åsikter om folkrättsliga aspekter. Det har tyvärr påverkat konstitutionsutskottets betänkande på en punkt där vi från socialdemokratisk sida anser att vi inte kan hålla med om det som beslutades. Vi har alltså en reservation på den punkten.
Vi tror att detta är en viktig punkt. Självklart ska all makt när det gäller beslut om våra ställningstaganden till folkrätten ligga hos riksdag och regering, och det framgår också väldigt tydligt i propositionen. Men att ett sådant här institut, när det skapas, inte skulle kunna analysera folkrättsliga aspekter vore enligt vår mening en meningslös munkavle och egentligen direkt olyckligt.
En sådan begränsning skulle till exempel kunna tolkas som att institutet inte skulle kunna följa utvecklingen av arbetet för att säkerställa att FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder utvecklas effektivt och får genomslag. Detta är en väldigt viktig punkt och en som betonas starkt i propositionen.
Redan det faktum att detta har kommit ut har i funktionshindersrörelsen väckt en viss förhoppning. När man nu tillsätter detta oberoende institut för att bevaka mänskliga rättigheter och för att hjälpa till att säkerställa att det blir en saklig diskussion om de frågor det gäller vore det väldigt olyckligt om vissa problem som faktiskt finns, till exempel när det gäller rättigheter för personer med funktionshinder, inte skulle kunna vara ett ämne för institutet att ta upp.
Här hoppas jag att det kan ske en genomgång från de personer som stod bakom att detta blev någonting där man måste lägga fram reservationer och att vi så långt möjligt kan fatta beslutet om detta enligt min mening mycket viktiga institut tillsammans, med en bred majoritet bakom beslutet. Det skulle stärka de mänskliga rättigheterna i vårt samhälle. Det skulle vara ett stöd för de organisationer som är specialister på exempelvis enskilda fall. Det skulle också vara en stimulans när det gäller utbildning och forskning på det här området. Det skulle professionalisera vårt arbete när det gäller mänskliga rättigheter i en tid då det finns tveksamheter vad gäller om vi verkligen tycker att frågan om mänskliga rättigheter är en viktig fråga.