Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 2.
Sverige har ofta en ganska hög svansföring i frågor om mänskliga rättigheter. Vi vill gärna se och tro att vi är bäst i klassen. Vi kommer gärna med välmenande tips och råd men också ibland pekpinnar till andra länder som vi inte tycker har kommit lika långt. Det är ibland som att vi har stora skygglappar när det gäller vår egen historia.
Faktum är att en del av vårt kulturarv är rasbiologi, tvångssteriliseringar och diskriminering mot dem som på något sätt har stuckit ut från det som då uppfattades vara normen. Det är övergrepp och kränkningar, och i dag pågår ett arbete med flera olika sanningskommissioner för att kunna göra upp med denna historia. Det är bra.
Men det är inte enbart i dåtid som Sverige har misslyckats med att respektera de mänskliga rättigheterna. Även i nutid har Sverige fått och får återkommande kritik från exempelvis FN. Vi misslyckas helt enkelt med att leva upp till det som vi har lovat att som land följa.
Fru talman! De mänskliga rättigheterna gäller alla människor. Det är statens ansvar och skyldighet att respektera och skydda de mänskliga rättigheterna men också att se till att alla får ta del av de rättigheter som finns att åtnjuta.
Vänsterpartiet har höga ambitioner för arbetet med frågor om mänskliga rättigheter. Det är viktigt för att garantera respekten för alla människors lika värde. Vi vet dessutom att ett samhälle som är tillgängligt, jämlikt och där ingen diskrimineras på grund av hur hen är eller vem hen tror på är ett bättre samhälle för alla.
Vänsterpartiet står bakom regeringens förslag om ett institut för mänskliga rättigheter. Men det är bara början. Ett institut i sig kommer inte att kunna lösa allt. Det krävs mycket mer. Det krävs inte bara politisk vilja utan även resurser och medveten politik för att Sverige ska nå de åtaganden som vi har lovat att vi ska leva upp till.
Redan i dag finns liknande instanser i andra länder som har gett ett positivt resultat. Det kommer också att göra att vi kommer kunna leva upp till Parisprinciperna, som redan har nämnts tidigare, som säger att det organ man inrättar ska vara oberoende och ha ett brett uppdrag. Det är också därför som vi anser att detta MR-institut bör inrättas som en ny, egen myndighet under regeringen. Dessutom föreslår utskottet vissa särlösningar, bland annat när det gäller institutets ledning, för att garantera oberoendet fullt ut.
Fru talman! Som jag sa tidigare kommer detta inte att vara en snabb lösning. Det ska bli väldigt spännande att se hur denna nya och oberoende myndighet kommer att forma sitt uppdrag, och det kommer säkerligen att förändras över tid.
Det finns hos vissa partier en del farhågor om att detta institut kommer att ta sig en alltför stor roll och gå utöver det som är uppdraget. Man är också orolig för att de som hamnar i institutets ledning ska vara exempelvis riksdagsledamöter. Jag vill dock klargöra att även om jag inte har samma farhågor delar jag och majoriteten i utskottet samma åsikt som regeringen när det gäller att det är angeläget att styrelseledamöter inte uppfattas som att de representerar olika intressen. Därför bör inte heller utsedda styrelseledamöter vara partipolitiskt aktiva.
Jag vill också understryka att institutet, precis som alla andra myndigheter ska kunna lägga fram förslag till regeringen. Men oavsett vilka förslag som ges är det regeringen som bereder om internationella åtaganden bör utvidgas. Det är dessutom så att riksdagens godkännande krävs innan regeringen ingår vissa internationella överenskommelser. Jag delar därför inte denna farhåga som finns hos vissa partier.
Jag vill också i kammaren klargöra en sak med anledning av att ledamoten Mikael Strandman tidigare sa att utskottet ställer sig bakom punkten i Liberalernas reservation som handlar om folkrättsliga engagemang. Det blir lite tekniskt krångligt att prata om falsk majoritet, som vi ibland slarvigt säger i vissa sammanhang. Det är trots allt så att förhållandena i utskotten när det gäller ledamöter inte alltid överensstämmer med hur kammarens majoritet ser ut. Det kan vara bra att veta att det finns en majoritet i riksdagens kammare för reservation 2, som jag yrkade bifall till tidigare.
Jag upplever också att det finns ett stort och brett engagemang i utskottet för arbetet med mänskliga rättigheter. Jag känner själv att ju mer man arbetar med frågorna, desto mer ser man att det finns att arbeta med. Det är något som kanske aldrig kommer att ta slut. Jag är alltså övertygad om att det här institutet inte kommer att vara sysslolöst.