Fru talman! Svenska medborgare och andra som uppehåller sig i Sverige har ett gott rättsligt skydd, främst genom regeringsformens andra kapitel som handlar om de grundläggande fri- och rättigheterna men också genom den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Dessa viktiga rättigheter förverkligas bland annat genom bindande regler för svenska myndigheter men också genom allmänhetens möjlighet att fritt granska svenska makthavare och myndigheter genom handlingsoffentlighet och yttrande- och pressfrihet.
Svenskarna har dessutom genom bland annat Justitieombudsmannen och andra myndigheter tillgång till effektiva rättsmedel för att få sin röst hörd eller sin sak prövad.
Allt som är bra kan emellertid såklart göras bättre. Arbetet med att inte bara efterleva de mänskliga rättigheterna utan att också upplysa och förankra dem i medborgarnas medvetande är viktigt. Genom den nu föreslagna lagen kommer ett institut för mänskliga rättigheter att införas. Föregående talare har redan förklarat något om processen som lett hit och varför Sverige behöver ett sådant institut. Jag avser därför i stället att säga något om hur institutet skulle kunna göras bättre.
En sak har en majoritet i utskottet redan enats om, och det är att institutet inte, som regeringen har föreslagit, ska ha en lagstadgad rätt att föreslå för regeringen att Sveriges folkrättsliga åtaganden ska utvidgas inom området mänskliga rättigheter. Enligt svensk rättsordning tillkommer nämligen den rättigheten regeringen eller möjligen riksdagen.
Institutet kommer självklart ändå att vara oförhindrat att uppmärksamma regeringen på frågor som rör skyddet av mänskliga rättigheter. Några frågor har tyvärr inte gått den väg som Sverigedemokraterna hade önskat. För att en sådan här typ av institut ska kunna fungera på bästa sätt är det viktigt att det betraktas av allmänheten som oberoende.
Enligt regeringens förslag ska institutets rådgivande organ vara en av nomineringsinstanserna som regeringen tillfrågar när det är dags att utse ledamöter till institutets styrelse. Detta riskerar att leda till att ovidkommande lojalitetshänsyn tas i nomineringsarbetet.
Ett annat problem är att det i förslaget inte finns något uttryckligt förbud mot att nominera en person som är tjänstgörande riksdagsledamot, statsråd eller anställd inom Regeringskansliet. Detta riskerar tyvärr att leda till att institutet börjar ägna sig åt partipolitiskt färgad opinionsbildning i stället för att ägna sig åt att informera och bidra till ökad medvetenhet om Sveriges åtaganden inom området för mänskliga rättigheter. Detta ställer sig Sverigedemokraterna inte bakom.
Slutligen vill jag framföra att institutets oberoende roll hade kunnat bli än mer påtaglig om det hade tydliggjorts att den som sitter i institutets styrelse inte samtidigt kan tillhöra styrelsen för eller vara anställd i en civilsamhällesorganisation som har frågor om mänskliga rättigheter som sitt bevakningsområde. Ett oberoende institut bör som sagt inte kunna misstänkas gå privata organisationers enskilda ärenden.
Fru talman! Jag inledde mitt anförande med att säga att allt som är bra kan göras bättre, och jag är säker på att detta inte är sista gången som detta institut är föremål för kammarens behandling.