Fru talman! Folkpartiets Jan Björklund uttryckte för en tid sedan i en debatt att han kände oro över att en nedläggning av den svenska kärnkraften skulle göra oss beroende av rysk gas och sade:
"Det finns två problem med rysk gas; det ena är att den är rysk, det andra är att det är gas."
Det är nästan bevingade ord och kommunikativt och retoriskt näst intill fulländat!
Jag håller i grunden med Björklund om denna analys. Givetvis ska vi inte ersätta vår stolta kärnkraftsindustri med fossil gas som vi dessutom måste importera. Det finns ändå anledning att bryta ned detta och att djupare analysera det.
I betänkandet behandlar vi ett antal motioner bland annat om biogas. Betänkandet innehåller också beskrivningar av regeringens politik på området där man via landsbygdsprogrammet ger investeringsstöd inom biogasframställningen som syftar till att ta till vara den resurs som finns till exempel i stallgödsel och restavfall från livsmedel.
Sverigedemokraterna ser biogasen som en framtidslösning med stor potential och instämmer i stort när det gäller regeringens satsningar och politik på området.
Det finns dock en intressant frågeställning som jag tycker lämnats därhän i utskottstexten, nämligen hur biogasen ska kunna konkurrera med andra energislag eftersom gasen, till skillnad från oljan, i stort saknar infrastruktur.
Biogasen befinner sig i ett slags moment 22 där den relativt sett lilla mängd biogas som framställs svårligen kan bekosta nödvändig infrastruktur - detta samtidigt som den bristfälliga infrastrukturen åt andra hållet bromsar utvecklingen inom biogassektorn.
En ganska fundamental princip i nationalekonomin är att om samhället bekostar infrastrukturen för olönsamma delar inom en konkurrensutsatt sektor innebär det att konkurrensneutraliteten sätts ur spel och att resurserna allokeras till verksamheter som långsiktigt minskar den ekonomiska tillväxten.
Att man ute på vänsterkanten ofta förbiser nationalekonomiska principer - speciellt om man kan få in ordet "miljö" någonstans i en mening - må så vara. Men partier med ambitioner om mer ansvarstagande bör noga beakta detta och inte ösa subventioner över denna sektor motiverat endast med goda intentioner.
Detta kokar nu ned till det jag tror är nödvändigt om biogasframställningen ska ha en framtid i Sverige, utan att vi offrar miljarder av skattebetalarnas pengar på någonting som inte kan utvecklas på egna meriter, nämligen: Låt naturgas vara med och bekosta infrastrukturen för biogasen. Naturgasen har betydligt större förutsättningar att bära sina egna kostnader gällande investeringar i infrastruktur.
Låt oss därför titta på hur vi kan skapa förutsättningar för att den befintliga infrastruktur för naturgas som finns i Sydvästsverige ska kunna växa till att omfatta större delar av landet speciellt där förutsättningarna för biogasframställning via stallgödsel är goda, till exempel i Skåne och Västra Götaland där jordbrukssektorn är som mest intensiv.
Nu vill jag också återknyta lite till det som Jan Björklund sade om den ryska gasen. Tycker man att det är problematiskt att bedriva handel med Ryssland behöver man faktiskt inte göra det när det gäller naturgas. I dagsläget kommer det tiotalet terawattimmar gas som vi importerar uteslutande från Danmark. Kanske är det i framtiden till och med möjligt för oss att själva utvinna skiffergas och på så vis öka vår självförsörjningsgrad gällande energi.
För en tid sedan gjorde jag ett studiebesök på en gård som investerat i en egen rötningsanläggning och där produktionen av biogas i huvudsak används för uppvärmning av djurstallar kombinerat med en liten del elproduktion ut på nätet. Givetvis är det glädjande att man kan ta vara på denna resurs. Men helst hade jag sett att gasen använts till fordonsbränsle. El och värme kan vi producera på annat sätt.
Den stora utmaningen för att minska beroendet av olja ligger i fordonsbränslet.
När det gäller frågan om biogas och naturgas har Sverigedemokraterna ännu inte lagt fram några skarpa förslag i riksdagen. Men vi tittar just nu på frågan och ämnar lägga fram förslag under hösten.
Fru talman! Sverigedemokraterna har i dagens betänkande en reservation om djurvälfärdsersättning. Den reservationen yrkar jag bifall till.
Vi sverigedemokrater värnar den svenska mer ambitiösa djurskyddslagstiftningen men inser samtidigt svårigheterna att konkurrera med andra animalieproducenter i EU i och med de ekonomiska pålagor som detta innebär.
Olika instanser har undersökt merkostnaden och relativt samstämmigt kommit fram till att svensk grisproduktion är flera kronor dyrare per kilo kött jämfört med de länder som vi på en fri marknad ska konkurrera med.
Detta har kommit att innebära att svenska grisgårdar lagts ned i en skrämmande hög takt och att näringen som helhet har tappat i kapacitet.
Sverigedemokraterna har därför verkat för ett införande av en djurvälfärdsersättning till grisnäringen men har också som långsiktig målsättning att alla animalieproducenter ska få viss ersättning för de pålagor som svensk lagstiftning innebär för dem jämfört med hur det är för konkurrenterna.
Det allra bästa är givetvis om de länder vi handlar med anammar en bättre djurvälfärd så att dessa konkurrenssnedvridningar försvinner. Men fram till dess finns det, tycker vi, anledning att hjälpa svenska företagare med att upprätthålla en produktion med god djuromsorg.
Regeringen har sedan vi sverigedemokrater väckte den motion som ligger till grund för vår reservation infört ett djurvälfärdsbidrag riktat till grisnäringen, vilket givetvis är någonting som vi i grunden ställer oss bakom. Vi anser dock att denna satsning är alltför blygsam för att göra några betydande skillnader för näringen i stort. Satsningen behöver vara mångdubbelt större.
Vi tror också att incitamentsstrukturerna för ett gott djurskydd och en kostnadseffektiv struktur bäst tillgodoses om bidraget delas ut till uppfödarna proportionellt efter mängden kött man kan leverera - inte, som regeringen valt, att lägga subventionerna på suggorna i smågrisproduktionen.
Det finns exempel som skrämmer där man valt att sätta in subventionerna alltför tidigt i produktionskedjan.