Fru talman! Jag har några funderingar med anledning av Åsa Romsons anförande. Det är intressant att veta att Åsa Romson redan vet att fällfångst är väldigt stressande för djuren. Hur det är med det är precis det vi nu håller på att ta reda på. Jag sade i mitt anförande att om det skulle visa sig att detta inte följer högt ställda djurskyddsetiska krav ska vi naturligtvis inte använda det. Då frågar jag: På vilken grund påstår Åsa Romson att djuren blir stressade eftersom vetenskapen inte finns framme vid detta än? Det kunde vara intressant att veta. Det är min ena fråga.
Det andra är något mer märkligt. Det är möjligt att jag hörde fel, för det kan vara lite svårt att höra i kammaren emellanåt, men om jag uppfattade Åsa Romson rätt sade hon att stockholmare inte ska härja i fjällen. Uppfattade jag dig rätt? Någon mening senare säger Åsa Romson att vi ska visa större ödmjukhet. Är det ödmjukhet att säga att människor som har en viss bostadsort inte ska ha access till delar av landet därför att de just kommer från ett visst håll? Det skulle vara oerhört intressant att få det utvecklat.
Jag vill påstå att kunskapen i att utöva exempelvis jakt eller annan färdighet definitivt inte ligger i bostadsorten. Det handlar om huruvida man har kunskap eller kompetens i frågan eller erfarenhet.
Avslutningsvis vill jag fråga angående reservation 3 om plågsamma jaktformer. Miljöpartiet och Vänstern påstår att man ska upphöra med jakt med levande lockbeten. I vilka sammanhang används levande lockbeten vid jakt?