Fru talman! Det var en del saker att fundera på också i föregående inlägg. Men en sak som jag tror att vi kan vara överens om - om inte blir jag väldigt förvånad - är att det på något sätt ändå är fastslaget att jakt inte är en tjänst. Jag har haft debatter med ministern i kammaren där också han har börjat vackla på tjänstedirektivet utifrån det första och börjat hitta andra paragrafer som det kanske gäller. Det har varit en skakig argumentation från regeringen under dessa år.
Det verkar som att övertygelsen är stor och att man ser jakt som en tjänst liksom de tjänster, som du säger, som är kopplade till jakten. Det blir väldigt märkligt om man ska översätta detta till andra delar av samhället också, men om vi nu skulle säga att det är så, varför är det då bara i Sverige det på något sätt kan ses som ett brott mot tjänstedirektivet? När de andra länderna blir anmälda behöver de bara argumentera för varför de har särregler för i Sverige boende. Det räcker.
Vad är det som gör Sverige så extremt unikt i hela EU i denna fråga?