Herr talman! Kammaren övergår nu till att disku-
tera nedrustning, eller rättare sagt vissa frågor som rör
nedrustning. Det är inget heltäckande betänkande vi
har framför oss.
Den viktiga frågan att ställa sig när man diskuterar
nedrustning är hur utvecklingen går. Går den framåt?
Går den bakåt? Vad kan vi göra för att driva utveck-
lingen framåt?
Jag tror att många av oss i dag känner oss mer
pessimistiska än för bara några år sedan. Jag skulle
önska att flera av oss, inklusive jag själv, hade mer av
den entusiasm, glädje och dödsföraktande inställning
som de barn visade som jag var tillsammans med på
Gröna Lund när jag mentalt förberedde mig för ned-
rustningsdebatt i går kväll.
Det mod som de uppvisar när de kastar sig i berg-
och dalbanan och fritt fall lämnar mycket inspiration
till andra områden. Om vi vuxna kunde visa samma
intresse, självförakt och dödsförakt inför det som kan
tyckas vara omöjliga uppgifter - det kan gälla ned-
rustning eller andra angelägna frågor - skulle mycket
vara vunnet. Att övervinna kylan och höjderna tycker
jag imponerar. Där har vi något att ta efter.
Som jag ser det befinner sig världen i en kris vad
gäller nedrustning. Vi har precis upplevt Indiens och
Pakistans kärnvapenprov. Och det är faktiskt inte
länge sedan vi upplevde Frankrikes - det var 1995 -
och Kinas prov. Det är alltså flertal stormakter i värl-
den som öppet har trotsat nedrustningen och den anda
som präglat de länder som anslutit sig till NPT, dvs.
icke-spridningsavtalet från 1968. Sverige har anslutit
sig till detta.
När Sverige självklart fördömer kärnvapen-
sprängningar från Indien, och i viss mån Pakistan
också, är det lätt att titta på vikten av att genast stoppa
biståndet. Men däremot kommer inte alls motsvarande
reaktion när det gäller krigsmaterielexporten. Där
gäller bara samma vanliga regler som förut. Jag tycker
alltså inte att inställningen till nedrustningen är sär-
skilt konsekvent ifrån regeringens sida.
Den pessimism som åtminstone präglar mig och
fler i dag kommer fram när jag jämför med den konfe-
rens där man hade en översyn och diskussion om
förlängningen av NPT, det här icke-spridningsavtalet.
Den konferensen ägde rum i New York i FN i april-
maj 1995. I det svenska talet i generalförsamlingen
som Jan Eliasson höll då sade han ungefär så här, fritt
översatt: Utvecklingen sedan översynskonferensen
1990 är imponerande och uppmuntrande. Sedan dess
har mer än 30 stater tillträtt avtalet. I och med inträdet
av Kina och Frankrike 1992 är alla, som vi känner till,
deklarerade kärnvapenstater parter i avtalet.
Senare säger han: Också tröskelstater har gett upp
kärnvapenalternativet och gått med i den stora majori-
teten av icke-kärnvapenstater.
Lena Hjelm-Wallén svarade i en interpellations-
debatt som vi hade i maj 1995 utifrån resultaten från
NPT-konferensen och Sveriges agerande i frågan om
kärnvapennedrustningen: "Sverige har vid upprepade
tillfällen, såväl bilateralt som i andra sammanhang,
uppmanat dessa - dvs. de s.k. tröskelstaterna Israel,
Indien och Pakistan - och andra stater som står utan-
för att avstå från kärnvapenoptionen genom att tillträ-
da NPT. Vi kommer att fortsätta --- utnyttja varje
lämpligt tillfälle att verka för detta."
Då kan man undra vad som har hänt sedan 1995.
Jag blir naturligtvis osäker på i vilken mån Sverige,
men framför allt övriga länder i världen, verkligen har
agerat och verkat för att inte ytterligare kärnvapen-
prov skall äga rum. Som jag sade är det alltså fyra
stater som hittills har gjort dessa prov trots intensiva
protester och varningar från omvärlden. Min fråga är:
Vad görs i dag för att se till att den tredje tröskelsta-
ten, Israel, inte följer i spåren efter Indien, Pakistan,
Frankrike och Kina?
Andra frågor som finns i det här betänkandet rör
Canberrakommissionen som 1996 presenterade en
rapport som krävde fullständig elimination av kärnva-
pen. Man pekade på en rad konkreta delmål som
skulle uppnås för att man skulle kunna uppnå slutmå-
let. Det var delmål som skulle kunna uppnås relativt
direkt. De skulle vara mycket konkreta.
Regeringen säger, och det upprepas i betänkandet,
att man delar det här målet. Senast i ett tal den 12 maj
1998 sade utrikesministern att kommissionens konkre-
ta förslag bör övervägas på djupet i ett internationellt
nedrustningsforum med syfte att genomföra dem så
snart så möjligt.
Jag undrar vilka konkreta förslag man har gått vi-
dare med. Varför är det exempelvis omöjligt med en
internationell konferens kring resultatet från Canber-
rakommissionen? Det har Västerpartiet m.fl. partier
föreslagit i en motion.
Det finns också fler idéer. Svenska Läkare mot
Kärnvapen har haft en träff med utrikesministern i
februari 1998. Då fick de ett positivt gensvar på tan-
ken om internationella konferenser. I ett brev till mig
från Gunnar Westberg som är ordförande i Svenska
Läkare mot Kärnvapen nämns att general Butler, som
är en framträdande person inom Canberrakommissio-
nen, har föreslagit ett internationellt sekretariat för
samordning mellan regeringar och NGO:er. Men man
ser inte många spår av det i betänkandet.
I själva betänkandet nämns också ett prov-
stoppsavtal som slutförhandlades 1996 och under-
tecknades av Sverige i september 1996. Nu föreläggs
det riksdagen. Det är utmärkt att vi kommer att fatta
ett sådant beslut. Det är självklart att Sverige skall stå
med. Men jag tycker tyvärr att det saknas delar i det
här avtalet. Det gäller t.ex. förbud mot subkritiska
test. Sådana prov har nyligen ägt rum i Nevadaöknen.
Det gäller förbud mot datortest, utveckling av nya
laboratorier etc.
En annan fråga som behandlas här gäller kärnva-
penfria zoner. Just på NPT-konferensen i New York
1995 talade Sveriges representant mycket om betydel-
sen av kärnvapenfria zoner. Men jag undrar om inte
det huvudsakligen rör andra delar av världen än den
del av världen där vi själva befinner oss. När vi har
föreslagit Norden som kärnvapenfri zon har majorite-
ten hävdat att det inte är rätt väg, eftersom det finns
olika säkerhetspolitiska lösningar för respektive nor-
diskt land. Jag tycker inte riktigt att den argumenta-
tionen håller. Jag vill även där hänvisa till Läkare mot
Kärnvapen.
Personminor nämns också här. Även där lägger
regeringen fram en proposition. Det är mycket viktigt,
men inte heller där har vi nått ända fram. Det finns en
reservation som gäller personminor och hur man skall
kunna gå ytterligare längre.
Som jag sade har nedrustningen på sitt sätt, i och
med minbeslutet och vissa andra beslut, gått framåt.
Men problemen har faktiskt ökat också. På den posi-
tiva sidan har vi EU:s gemensamma uppförandekod
för vapenexport. Men den är samtidigt inte bindande,
och det finns väldiga reservationer. Därför räcker den
kanske inte så långt.
Jag skall väl peka på det som har gått framåt ock-
så. Där har vi frågan om registrering av vapenhan-
deln. Även detta med lättare vapen har FN lagt ned ny
energi och nytt intresse på. Där har Kofi Annan själv
agerat. Det är mycket positivt.
Herr talman! Jag vill också peka på en trovärdig-
hetsfråga. Sverige driver nedrustningen internatio-
nellt, har ett gott rykte och mycket god erfarenhet och
har gjort stora insatser. Men vi har en krigsmaterie-
lexport. Jag tvingas återigen att ta upp det, liksom i
det förra ärendet. Det är uppenbart att det finns en
bristande trovärdighet när vi exporterar vapen till
länder där de används i krig, även om det inte är av-
sikten från svensk sida.
Jag står naturligtvis bakom alla reservationer och
särskilda yttranden om Frankrikes ansvar vad gäller
de hälsovådliga effekterna från provsprängningarna i
Polynesien 1995. Jag vill särskilt yrka bifall till reser-
vation 3 om krigsmaterielexport.
Herr talman! Jag har förstått att det är den stora
tackdagen i dag. För min del är det den sista debatten
för den här säsongen. Huruvida jag själv och flera av
oss andra som är med här i dag återuppstår här i
kammaren efter valet vet vi inget i dag. Men jag vill
framföra ett stort tack till talmannen och även övriga
icke närvarande talmän, kammarkansliet, vårt ut-
skottskansli och alla utskottskamrater för allt fantas-
tiskt jobb som läggs ned här.
Jag inledde med att tala om barnens djärvhet att
kasta sig på fritt fall eller berg- och dalbanan. Det är
kanske inte det som talmännen och kammarkansliet
har ägnat sig åt, men jag tycker att det tålamod ni har
visat är värt lika mycket. Tålamod är en stor dygd
som jag tror kan behövas i det här sammanhanget. Det
vill jag särskilt framföra som ett tack från mig.