Herr talman! De som sitter här är mycket engage-
rade mot kärnvapen. Jag vet att Carina Hägg har varit
det hela tiden sedan vi kom hem och startade Parlia-
mentarians for a nuclear weapons free world. Carina
Hägg gick med på en gång. Det var år 1995.
I dag såg jag ett TT-meddelande som är ganska
skrämmande. Det står: Talibanerna vill också ha
kärnvapen. Det tycker jag är förskräckligt. I Afghani-
stan vill man nu också visa sina muskler. Dessa män
spänner musklerna gentemot varandra. Viceministern
säger att kärnvapen är ett mycket tillförlitligt vapen i
försvaret mot de otrogna. Det finns t.o.m. de som vill
strö ut stoftet från kärnvapensprängningarna.
Herr talman! Sedan de första atombomberna deto-
nerade för 50 år sedan har mänskligheten stått inför
ett hot om massförstörelse. En enstaka atombomsex-
plosion i en stad - utlöst genom olyckshändelse eller
terroristaktion - skulle döda hundratusentals civila.
Den enda möjligheten är att förebygga att det inträf-
far.
Även om de avtal som nu ingåtts om att minska
och kontrollera kärnvapen kommer att genomföras
handlar det om 200 000 Hiroshimabomber, vilket
motsvarar 20 000 stridsspetsar. Vi har inte sett något
om att man börjat avrusta. Som Eva Zetterberg sade
var vi i New York år 1995 när icke-spridningsavtalet
skrevs under. Alla gick in för att artikel 6 var så vik-
tig, och den handlar om att börja avrusta.
Vad vi nu ser är en upprustningsspiral i Sydostasi-
en som smittar från Indien till Pakistan och kanske in
i Afghanistan till Kina, som känner sig utmanat. Detta
är ett oerhört hot. Jag vill också vända på det hela och
fråga: Varför är vi i den här situationen? Det beror
väldigt mycket på att de andra länderna, de fem stora
staterna, fortsätter.
Ta USA som exempel, som håller på med sina
subkritiska prov. Det låter kanske rart med subkritiska
prov. Men det handlar om att man använder sig av
plutonium. Man håller till i Nevadaöknen vid Nevada
Test Site där man har tester. Det är på urinvånarnas
marker. Därför skulle jag särskilt vilja hälsa Carina
Hägg välkommen den 15 juni. Då har hon chans att
träffa den andlige ledaren för Shoshoneindianerna
som kommer till Sverige och speciellt vill träffa alla
som är emot kärnvapen, och det tror jag är hela
svenska parlamentet. Han heter Corbin Harney, och
han kommer att finnas här i riksdagen mellan kl.
11.00 och 12.00 den 15 juni. Jag hälsar er alla hjärt-
ligt välkomna att träffa honom. De har ockuperat
Nevada Test Site i flera månader därför att de inte vill
att de subkritiska proven skall fortsätta.
Jag är kritisk därför att de andra tröskelländerna
som Pakistan, Indien, Israel och kanske Argentina -
det finns flera - inte tar det på allvar om inte de fem
stora kärnvapennationerna börjar att nedrusta. På
detta program med subkritiska prov skall man lägga
ned 60 miljarder dollar på tio år. När man satsar så
mycket handlar det om att öka kvaliteten på någon-
ting. I provstoppsavtalet sägs att man inte skall öka
kvaliteten på kärnvapnen. Men detta betyder indirekt
att det är just det man gör.
I betänkandet är det litet svagt skrivet om detta.
Utskottet säger att det som man genomfört genom
provstoppsavtalet gör att det är ett effektivt instru-
ment för att stoppa den kvalitativa utvecklingen av
dessa vapen. Jag håller inte med om det. Detta är inte
att stoppa. Jag har tidigare krävt av utrikesministern
att ta med frågan om subkritiska prov i förhandlingar-
na. Om man tar med att också de skall stoppas kan
dessa tröskelländer förstå att man menar allvar med
nedrustningen.
Det är inte bara i Nevada som man ockuperar ur-
invånares mark. Det sker även i Australien. I Jabiluka
i Kakadu nationalpark har man tänkt att öppna en
urangruva. Man kan fråga sig: Vad behöver vi uran
till om vi nu skall avveckla kärnkraften och avveckla
kärnvapen? Som vi tidigare har sagt är kärnkraft och
kärnvapen siamesiska tvillingar. Får man tag i kärn-
vapenmateriel kan man av två kilo plutonium bygga
en egen atombomb.
I dag fick jag veta att man tyvärr gett tillstånd att
öppna den här gruvan. Det är också urinvånarnas
mark, precis som Ragnhild Pohanka sade här förut.
Det är aboriginernas mark. Man har förut tagit livet av
dem, och nu fortsätter man att föröda deras framtid.
Jag tog i mitt förra anförande upp att de som håller
på med rennäring uppe vid Kolahalvön och österut
också har utsatts för detsamma.
Jag tänker ta er upp i rymden. Det finns en bok
som heter Angels don t play that HAARP. Det är en
bok på 500 sidor som handlar om hur man håller på
att experimentera över våra huvuden. Det sker i jo-
nosfären, ända uppemot 50 000 km ovanför huvdena
på oss. Förkortningen står för High Frequency Active
Auroral Research Program. Det är en typ av fort-
sättning på Stjärnornas krig. Tidigare var det ett civilt
program, men det har gått över till att vara ett rent
militärt sådant.
Jag hade tänkt att hoppa över att tala om denna
motion. Men när jag satt och skrev fick jag höra att
den svenska radion tog upp det här hotet och vad man
höll på med uppe i rymden. Jag hade papperena fram-
för mig som jag hade fått Kanada och USA och tänkte
att jag skulle skriva och kräva en utredning så att vi
får mer kött på benen om vad som pågår. Här man
svarat att det behöver man inte. Möjligen följer man
det därför att man tycker att det verkar intressant ur
miljösynpunkt.
Sanningen är den att grunden till det här projektet
är kontroll över kommunikationer vad gäller både
störningar och tillförlitlighet i fientliga miljöer. Kon-
trollen över sådana styrmedel innebär uppenbarligen
maktkoncentration. Förmågan för HAARP, rymd- och
raketkombinationen, att skicka en oerhört stor mängd
energi, jämförbar med en atombomb, vart som helst
på jorden via laser och partikelstrålar är förskräckan-
de.
Projektet skall "säljas in" till allmänheten som en
rymdsköld mot fientligt inkommande vapen eller, som
mer vedertaget, en apparat för att reparera ozonlagret.
Det är här miljöhänsyn kommer in. I den kedja som
HAARP ingår i återfinns CRM, Chemical Release
Modules, där man framkallar artificiella moln.
År 1980 hade man ett projekt som hette Project
Waterhole. År 1983 släppte man ut kemikalier i jo-
nosfären och orsakade en aurora borealis. År 1991
uppenbarade sig åter en aurora borealis över Texas,
och himlen såg ut som en julgran, eller som man sade:
Christmas colours.
Dessa experiment pågår i det tysta i Amerika. Men
de får inte ses isolerade från världen i övrigt. Vad
håller man på med ovanför våra huvuden? Angår det
inte även oss som finns på den här sidan av jordklo-
tet? Jag tycker att det är viktigt att vi tar reda på och
kräver en utredning. Därför yrkar jag bifall till reser-
vation 1.
Sedan vill jag sluta med att tala om Moruroa. Till
min ilska fick jag höra så sent som i fjol höst att bar-
narbete hade använts vid testanläggningarna vid Mo-
ruroaatollen. Det var kyrkornas världsråd som offent-
liggjorde detta den 3 oktober 1997. Enligt den rappor-
ten använde Frankrike 600-900 barn under 16 år för
arbete vid anläggningen som var i bruk mellan 1963
och 1996. Jag kan bara bekräfta vad den läkare sade
som jag träffade 1995. Hans pappa var väderobserva-
tör på Mururoa. Läkaren, sonen, bad mig att kräva en
epidemiologisk undersökning av alla offer. Han sade:
Gå igenom alla sjukjournaler från den här tiden och
titta närmare på dem i stället för på dödsattesterna,
som kan vara fingerade! Försök att sammanställa
detta och gör en jämförelse med kontrollgrupper för
att se vad som har hänt här och vad som är relaterat
till kärnvapensprängningarna.
I betänkandet säger man att Frankrike ger litet
pengar för att kompensera detta. Men det är inte
pengar det handlar om här! Det handlar om att se
vilken förödelse det hela får genetiskt och vilka häl-
soeffekter det kan få på sikt.
Som någon var inne på här nyligen kan man fråga
sig vad som händer med Indien och Pakistan när de
har sprängt som de har gjort. Det finns t.o.m. en sekt
som anser att man skall sprida stoftet, och bygga
tempel i närheten av sprängområdena. Jag tycker att
det är skrämmande om sådana - tyvärr - män får
härska som inte har vuxit upp och får leka med allde-
les för livsfarliga leksaker.