Herr talman! Utrikesutskottets betänkande
1997/98:UU16 "Vissa nedrustningsfrågor" har
kommit att stå i fokus på ett djupt beklagligt sätt. Det
är svårt att finna ord som speglar den förtvivlan jag
vill uttrycka över Indiens och nu Pakistans kärnva-
penprov. Vi förtvivlas, samtidigt som folk i Indien
och Pakistan segerrusigt firar sina dödshotande fallos-
symboler på gator och torg.
Några av grannländernas reaktioner är allt annat
än lugnande. Kinas reaktioner har varit något vack-
lande, men det verkar som om man har kommit ned
med båda fötterna på jorden igen. Iran uttrycker där-
emot en positivitet med hänvisning till Israels kärnva-
peninnehav, som jag tycker är oroande.
När jag år 1996 var FN-delegat fick jag möjlighet
att närvara vid Sveriges undertecknande den 24 sep-
tember av CTBT-avtalet. Det kändes väldigt högtid-
ligt men också hoppfullt. CTBT-avtalet är principiellt
betydelsefullt, och riksdagen kan nu också se fram
mot en ratificering. Min hoppfullhet har dock nu fått
sig en knäck.
Även om det slås in många öppna dörrar i de mo-
tioner som vi nu diskuterar, är det inte irritation jag
känner i dag utan tacksamhet för att vi åter i kamma-
ren ges tillfälle att upprepa såväl regeringens som
riksdagsmajoritetens syn på nedrustningsfrågor. Vi får
möjlighet att manifestera vårt avståndstagande från de
sprängningar som har skett under de senaste veckor-
na. Även om vi här i kammaren är medvetna om de
faror som de innebär, tror jag inte att det till folk i
allmänhet har nått ut hur oroväckande och hotfull den
här situationen är för freden.
Herr talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till
de ställningstaganden som utrikesutskottets majoritet
gjort och hemställa om avslag på övriga yrkanden.
Jag vill särskilt peka på betänkandets skrivningar
under rubriken "Provsprängningar och spridningsfrå-
gor m.m.", främst följande mening: "Indien, Israel
och Pakistan måste nu ta sitt ansvar och bli delaktiga
av det i det närmaste världsomfattande Ickesprid-
ningsavtalet, NPT."
NPT-avtalet är av största vikt som navet i det in-
ternationella nedrustningsarbetet. Avtalet är centralt,
eftersom det är det enda avtal genom vilket kärnva-
penstaterna förbinder sig att verka för nedrustning.
Men avtalet skall också ses som ett steg på vägen mot
ett fullständigt stopp för kärnvapenprov. NPT-avtalet
är ett redskap som vi kan använda på vägen till att nå
slutmålet, ett fullständigt avskaffande av dessa vapen.
Herr talman! Gjorde någon något innan de alarme-
rande varningssignalerna från Indien kom, inför och
än starkare efter valet tidigare i år? Förhoppningsvis
skedde det, men jag har inte den fulla bilden klar för
mig och har inte skapat mig en slutlig uppfattning i
frågan, trots att jag i går deltog i ett möte tillsammans
med UD. Det är viktigt att vi kan dra lärdomar inför
framtiden av detta när det gäller att jobba förebyg-
gande.
Även om jag inte har hela bilden klar för mig vet
jag åtminstone vad jag själv gjort. Min fråga
1997/98:600 om Indien och kärnvapen, som ställdes
till utrikesminister Lena Hjelm-Wallén, var ett sätt att
försöka påverka och väcka opinion mot kärnvapen-
sprängningarna i förebyggande syfte.
Det som jag tog upp i min skriftliga fråga tål att
upprepas, och jag skall repetera några delar av det:
"Indien genomförde 1997 en kärnsprängning i
delstaten Rajastan, som gränsar till Pakistan. I dag
räknas Indien till de s.k. tröskelstaterna. Indien har
inte heller undertecknat provsprängningsförbudet. När
jag nu konstaterar att den nya indiska regeringen
säger att den kan tänka sig att satsa på inhemskt kärn-
vapenprogram skräms jag. Och den offentliggjorda
regeringsplanen understryker den känslan.
Pakistan har uttalat att man kan komma att om-
pröva sin nukleära politik. Det finns all anledning för
omvärlden att oroa sig över vad en nukleär kapprust-
ning i Sydasien på sikt kan leda till. Nu krävs en
snabb och konsekvent signal från omvärlden".
Den signal eller snarare den larmklocka som jag
då efterfrågade märkte jag inte av. Telefonlurarna
lyftes av statsöverhuvudena synbarligen först efter
sprängningarna, men då hjälpte det inte, även om
ledningarna glödgades. Här krävs ett stort mått av
självkritik från Världssamfundet. Kunde mer ha
gjorts, och i så fall vad? Enligt NPT åläggs de nuva-
rande kärnvapenstaterna att inleda förhandlingar som
syftar till ett totalt avskaffande av kärnvapen. På den
punkten har kärnvapenstaterna inte förtagit sig. Brist
på pengar är alltför ofta ett hinder i olika samman-
hang, men det kan inte ha varit skälet i det här fallet.
Det hade inte varit förenat med några kostnader att
genomföra några förebyggande telefonsamtal. Någon
resa och ett samlat vädjande hade också varit på sin
plats.
Det är därför glädjande att läsa utrikesminister
Lena Hjelm-Walléns svar till mig på min fråga: "Det
är av synnerlig vikt att Indien besinnar sitt ansvar och
inser de mycket allvarliga följderna för den regionala
och globala säkerheten av ett eventuellt upprättande
av en kärnvapenarsenal." Men det hade behövts fler
varningsröster för att bilda en kör som kunde ha över-
röstat den indiska regeringens vapenskrammel.
Även om man fruktade denna händelseutveckling
hoppades jag ändå att klivet från ord till handling
skulle vara större och att hoten skulle kunna föras på
retorikens konto. Samtidigt visste vi att det enda val-
löfte som den nya hindunationalistiska BJP-
regeringen i Indien skulle ha praktisk förmåga att
infria antagligen var just löftet om kärnvapenprov. I
stället för bröd får man bjuda på skådespel. Har man
inte ens till skådespel, får man tillgripa det urgamla
knepet att bjuda på en yttre fiende.
Många av oss har under de senaste veckorna sökt
oss till Björn Ranelids rader i boken Hjärtats språk. I
Björn Ranelids där publicerade brev "De egna orden
måste dö" kan vi finna följande:
"Mahatma Gandhi vägde inte mer än en säck kol,
men han brann överallt. Pulsen pickade svagt i hans
handled. Det var världsfåglen som lagt sina ägg där.
Någon fuktade hans läppar, medan statsmän gick vilse
i hans löfte."
På nästa sida kan vi läsa meningen "Gränsen mel-
lan Sverige och Indien är en tiggares bröstkorg."
Någon fuktade hans läppar, medan statsmän gick
vilse i hans löfte. Kan man uttrycka det tydligare än
så? Är det inte just det Indiens och Pakistans ledare
gjort - gått vilse bland löften, medan mahatma
Gandhi, som inte vägde mer än en säck kol, brände
sig in i historiens humanism? Vilka eftermälen får
dagens ledare, sedan de senaste dagarnas glädjerus
har lagt sig? Avsky?
Själva kalkylerar dessa politiker med att omvärl-
dens fördömande ord i diplomatins skepnad och
skrammel om sanktioner snart nog kommer att ersät-
tas med glömska och ökad respekt som enda minne.
Inte minst därför måste världssamfundet reagera be-
stämt och kännbart.
I en del av världen som präglas av enorm fattig-
dom och analfabetism drivs nu kapprustningen mot
vansinnets gräns. Vi hade inget val, sade de ansvariga
i Pakistan i ett försök till förklaring, men det fanns ett
val: mellan att avstå från och att träda in i den krigs-
dans som Indien nu bjudit upp till.
Det har förvisso dansats krigsdans förut, inte minst
av de fem kärnvapenstaterna. Det skedde så sent som
1995 genom provsprängningar av Frankrike och Kina,
och USA tog sina steppsteg vid sidan om år 1997 i
Nevadaöknen. De subterrana tester som USA genom-
fört omfattas inte av provstoppsavtalet, men det är
viktigt att kärnvapenmakterna agerar i enlighet med
avtalets anda. Detta avser också den svenska rege-
ringen att uppmärksamma vid det förestående mötet
med NTP:s PrepCom.
När vi kritiserar andra stater tycker jag att vi också
måste lyfta fram att det finns länder som har valt en
annan väg, även sedan de har kommit så långt att de
fått kapacitetet för kärnvapen. Jag tänker på Sydafri-
ka, som en annan talare har nämnt i dag. Jag tycker att
det är ett bra exempel på en modig stat som vågar
avstå från ett vapenslag som man kunde ha haft.
Enligt utskottets uppfattning är det viktigt att arbe-
tet på det internationella planet med kärnvapenfria
zoner drivs vidare. Vi kan samtidigt konstatera att de
nordiska länderna valt olika nationella säkerhetspoli-
tiska lösningar. Det mest påtagliga av det som pågår i
dag är att Sverige tillsammans med andra EU-länder
driver frågan i FN:s nedrustningskommission UNDC.
Då handlar det om ett arbete med att fastställa vägle-
dande riktlinjer och principer för kärnvapenfria zoner.
UNDC tar sikte på att vara klart med sitt arbete i
denna del år 1999, dvs. före millennieskiftet.
Det kan också vara värt att påminna om att Dan-
mark, Island och Norge redan år 1957 undertecknade
en deklaration som innebär att dessa tre nordiska
länderna inte accepterar stationering av kärnvapen
under fredstid. Spanien har senare undertecknat ett
liknande avtal med Nato. Ett postivt steg i vårt närom-
råde på senare år var när Ukraina fattade beslut om att
vara kärnvapenfritt.
En tröst är att under tiden som vi står och stampar
när det gäller frågan om en kärnvapenfri zon i Norden
stärks redan existerande kärnvapenfria zoner, och nya
sådana har upprättats på andra kontinenter.
Herr talman! Jag skall säga något kort om minfrå-
gan innan jag stannar. I betänkandet Vissa nedrust-
ningsfrågor behandlas även frågor om minor. Utskot-
tet välkomnar de framsteg som gjorts på detta område
och konstaterar att folkrätten och skyddet för civilbe-
folkningen i krig har kunnat stärkas betydligt under
senare tid. Sverige bör fortsätta att verka för en bred
universell uppslutning kring de konventioner som
reglerar användningen av minvapnet.
Utskottet har även nyligen tagit ställning i betän-
kande 1996/97:UU8 till det reviderade protokollet II
om förbud och restriktioner i användandet av minor,
försåt eller andra anordningar till 1980 års vapenkon-
vention. Mot den bakgrunden och alla de debatter
som vi haft och den vi har framför oss är jag kortfat-
tad i just denna del.
Jag vill avsluta med att tacka för den mandatperi-
od jag har fått vara med i utskottet. För övrigt vet vi
som deltar i den här debatten inte om vi kommer
tillbaka och i så fall i vilken skepnad. Vi får kanske
inte avtacka varandra här för gott. Vi kommer för-
hoppningsvis att se varandra i olika sammanhang
även framöver.