Herr talman! För ett och ett halvt år sedan var jag
en av de riksdagsledamöter som under ett par veckor
var gästdelegater i FN. En morgon när jag var på väg
till FN-skrapan var området och de närmaste kvarte-
ren avspärrade, och ett högt podium med en scen och
en talarstol hade uppförts nära den gatukorsning jag
skulle ta mig över. Folk strömmade till från alla håll,
och jag kom ingenvart. Mina grannar i folkhopen
förstod att jag var utlänning och tog reda på att jag
var svensk. Helt plötsligt började alla hjälpa mig fram
genom folkmassan ut ur den, trodde jag, men det
visade sig att man hjälpte mig fram till scenen efter-
som man utgick från att det var dit jag ville för kunna
se och höra bättre. På så vis fick jag alltså höra Louis
Farakhan, ledaren för NOI, Nation of Islam Organi-
sation, tala med anledning av the World Atonement,
försoningsdagen. Han talade två och en halv timme i
sträck. Vad som drev fram dånande applåder från
åhörarna var hans angrepp på de vapenexporterande
länderna. Han talade om de regeringar som köper och
säljer vapen och investerar i dödande.
Så började han räkna upp länderna i fråga. Jag
väntade på att få höra Sverige nämnas. Men han
framhöll ett par länder och avslutade med "t.ex.". Han
kunde mycket väl ha nämnt Sverige. Jag är glad att
han inte gjorde det.
I regeringens skrivelse ser man statistik över vår
export till Indien och Pakistan. Båda länderna impor-
terar svenska vapen. Vi bidrar alltså till deras upp-
rustning. Kapprustning kallar Japans försvarsministe-
rium det som nu är uppenbart, dvs. att först Indien
och sedan Pakistan har gjort kärnvapentester och
sedan sprängningar. CTBT-avtalet om stopp på kärn-
vapenprov antogs av FN:s generalförsamling i sep-
tember 1996, och tre länder röstade mot: Libyen,
Bhutan och Indien.
När det här betänkandet om nedrustning justerades
hade Pakistan ännu inte gjort sina sprängningar. Värl-
den hoppades fortfarande att Pakistan skulle vara
starkt nog att inte svara på den indiska provokationen.
Men nu är sprängningarna ett faktum, och den säker-
hetspolitiska situationen i Asien är på väg att föränd-
ras. I Indien såväl som i Pakistan är de sociala klyf-
torna stora. De rika är ofta otroligt rika och de fattiga
otroligt fattiga. Stora ekonomiska resurser har lagts på
kärnvapenutveckling, pengar som väl behövs i kam-
pen mot fattigdomen, till vård och omsorg, utbildning
och miljöåtgärder. Krig kostar alltid otroligt mycket
pengar - före, dvs. upprustning och förberedelse till
krig, själva kriget och sedan allt det som slagits i
spillror och som skall byggas upp igen.
Jag hade en fråga som påminner litet om vad Eva
Zetterberg var inne på. Jag vet inte riktigt vem jag
skall ställa den till, men jag skall ställa den i alla fall.
Sverige krävde ett vapenembargo mot både Pakistan
och Indien vid EU:s utrikesministermöte i slutet av
maj. Betyder det att svenska krigsmaterielleveranser
till Indien och Pakistan stoppas, dvs. att även redan
beställda varors leverans stoppas? Pakistan har t.ex.
gjort upp med Bofors om en affär på 20 miljoner
kronor som avsåg en luftvärnsrobot. Är t.ex. den
leveransen stoppad? Sverige levererar också civil
utrustning till en fabrik i Pakistan som byggdes 1974
och som också är en stor tillverkare av krigsmateriel.
Det är väl inte så att vi stoppar biståndet till Indien
men stoppar inte de beställda vapenleveranserna?
Miljöpartiet har vid ett flertal tillfällen här i riks-
dagen krävt en avveckling av den svenska vapenex-
porten. Vi menar att den står i motsättning till Sveri-
ges nedrustningssträvan och fredsarbete. Den nuva-
rande situationen i Asien med betydligt fler länder
berörda än bara Indien och Pakistan visar det tydligt.
Svenska vapenleveranser kan också lätt komma på
avvägar. Vi vet att ett granatgevär som licenstillver-
kats i Singapore t.ex. hamnat i Burma.
Sveriges regering är angelägen om att marknads-
föra svenska vapen och jaktplan. Vi har haft rubriker i
tidningar där man kallat vår statsminister för handels-
resande i flygplan.
För ett tag sedan diskuterade jag med en ung ad-
vokat från Zambia om hur en vision för fred i Afrika
och tredje världen skulle se ut om man försökte göra
den genomförbar i varje fall på sikt. Han menade att
det inte var lönt att ha visioner i ett land där man
kunde köpa handeldvapen bakom disken i vilken
livsmedelsaffär som helst. Så länge det är möjligt och
ingen reagerar, menade han, finns det inget realistiskt
hopp för freden. Natos utvidgning - är det inte också
där fråga om upprustning? Nya medlemsstater får
ökade försvarsutgifter eftersom medlemskapet kräver
en viss militär grundstandard och fordrar investering-
ar i militär teknik och utrustning. En lönande affär för
vapentillverkare och exportörer, har det stått i pres-
sen. Konkurrensen mellan USA:s leverantörer och de
europeiska lär ha varit hård.
Rysk vapenförsäljning ökar. Ryska vapen är billi-
ga i förhållande till andra länders. Ukraina konkurre-
rar med Ryssland. Man har sålt stridsvagnar till Pakis-
tan och pansarfordon till Indonesien, två länder där
den säkerhetspolitiska situationen är speciellt känslig i
dag. Det har vi redan talat om. Men det är en fråga
om ekonomisk vinning kontra det slitna ordet moral.
Även en restriktiv vapenpolitik, som man ju i Sverige
anser att man kan ha och har med gott samvete, menar
vi i Miljöpartiet är tvivelaktigt. Man kan aldrig veta
när moralen ändrar sig i det land dit man skickar sina
vapen. På vilket sätt och hur snabbt drar man sig ur
ett avtal som tecknats? Vi vet också att pakistanska
trupper finns i Afghanistan på talibanernas sida och
att såväl indiska som pakistanska väpnade styrkor är i
aktion i Kashmir. Kan någon över huvud taget försva-
ra vår vapenexport till Indien och Pakistan längre?
Många av de länder som sysslar med militär upp-
rustning borde i stället syssla med social upprustning,
menar vi i Miljöpartiet. Vi tycker också att samtidigt
som vi förser andra länder med vapen för att de skall
kunna rusta upp sin krigsmakt rustar vi ned vår egen
trovärdighet som fredsarbetare.
I en motion från Miljöpartiet yrkas att det klart bör
framgå att en mina som exploderar genom en persons
närvaro och agerande är att betrakta som en antiper-
sonell mina, även om den egentligen är konstruerad
för att fungera på annat sätt.
Miljöpartiet har från början stött den s.k. Otta-
waprocessen och anser att det var och är en stor fram-
gång att det i dag finns en konvention mot antiperso-
nella minor. Vi betraktar det som ett avgörande och
viktigt första steg i kampen mot alla slags minor.
Jag skall yrka bifall till yrkandena 2 och 3 i vår
motion om krigsmaterielexport. Det finns ett särskilt
yttrande som handlar om provsprängningarna vid
Mururoa i franska Polynesien.
Indien har sprängt i Rajastan i nordvästra Indien.
Invånarna i området fick ett par minuter på sig, berät-
tar ögonvittnen, att samla ihop sina prylar och evaku-
eras. De evakuerades 20 kilometer bort från den plats
där sprängningen försiggick. Jag undrar vem som
undersöker om det var tillräckligt. De mänskliga rät-
tigheterna handlar om hälsa. Vem är ansvarig för att
den del av befolkningen som fick flytta fortfarande är
frisk och opåverkad av testerna? Finns det någon
enhet inom FN som kan ta itu med detta utan att hind-
ras av att detta eventuellt betraktas som en intern
angelägenhet? Kan Sverige göra något och i så fall i
vilket forum?
Jag har varit i riksdagen i litet mer än tre år. Jag är
tydligen den sista här som skall be att få tacka för den
här tiden. Jag kom in alldeles oväntat. Jag hade inte
inte väntat mig att någonsin få stå i den här talarsto-
len. Det har varit väldigt spännande, intressant och
framför allt helt annorlunda än vad jag kunde tänka
mig när jag som vanlig kommunpolitiker kom hit till
riksdagen. Tack, allesammans!