Fru talman! Låt mig börja med att tala mot mig
själv. I föregående inlägg sade jag att jag inte tror så
mycket på vad kommuner och landsting kan göra för
kulturen. Men när det gäller Stockholm och bibliote-
ken har jag bevis för att kommunerna kan göra rätt
betydande insatser på bokens, läsningens, bibliote-
kens område.
Stockholms stads kulturkostnader har vuxit mel-
lan 1999 och 2001 med 40 miljoner kronor. 2002
kommer ytterligare 22 miljoner kronor till den här
förstärkningen. En mycket stor del av detta har gått
till biblioteken. Jag måste säga att jag faktiskt är rätt
nöjd med att vara folkpartist även om vi inte lever i
en så bekväm tid just nu.
Visst skulle jag kunna berätta väldigt mycket om
vad boken, biblioteken, språken och kulturtidskrifter-
na betyder, men jag ska nöja mig med att mycket kort
tala om en bok som jag läste under sportlovet. Då
hade jag äntligen tid, för jag är en total obegåvning på
idrottsområdet, framför allt när det gäller skidor. Då
läste jag en bok jag länge hade velat läsa, nämligen
Satansverserna. Det är en fantastisk bok.
Den är mycket mer än vad jag trodde när jag tog
del av hela polemiken. Den är ett stort litterärt verk.
Men den är också ett monumentalt frågetecken över
den migrationens och konfrontationernas tid som vi
lever i, där kultur och kultur, tid och tid, tro och tro -
eller brist på tro - möter varandra.
Vi är alla helt överens om att det är viktigt med
böcker, med läsning och med folkbibliotek - ja, det
finns vissa undantag när det gäller just frågan om
folkbiblioteken.
Vad vi måste göra nu är att än mer förstärka bo-
kens position i kulturlivet och i vardagen Det var
faktiskt inte så på 1970-talet. Jag minns bataljerna.
Man påstod klart och tydligt från s.k. progressiva
grupper att bokkunskap var ett redskap för klassdo-
minans från överklassen. Man sade att ungdomen
skulle söka sin kunskap ute och att barnen själva
skulle göra sina böcker osv. Det var inte en enkel
polemik. För mig var den direkt skrämmande. Jag är
glad att vi har lämnat den tiden bakom oss och att vi
alla i dag står på bokens och läsningens sida.
Nu ska jag tala om den reservation jag tänker yrka
bifall till. Det är reservation 14 under punkt 16. Den
gäller översättning av sådant som publiceras i Sverige
på invandrarspråk.
Till att börja med stöter själva publiceringsproces-
sen på enorma svårigheter. Jag har träffat många
människor som jobbar med andra språk, med böcker
och tidskrifter i Sverige. Jag har även träffat personer
som under en lång tid har levat på socialbidrag och
skrivit och publicerat sig på ett helt otroligt sätt. Jag
har också träffat strålande översättare som översätter
från svenska till sitt modersmål. Några av dem är
medlemmar i Föprfattarförbundet men inte registre-
rade på Arbetsförmedlingen Kulturmedia därför att de
inte passar in i Arbetsförmedlingens fyrkantiga eti-
kettssystem.
Jag tycker att vi i dag bör tänka ordentligt på hur
vi kommunicerar mellan olika kulturer. Om vi i vår
vardagsdebatt inte har en aning om vad som står i alla
dessa publikationer som kommer ut på andra språk,
hur ska vi kunna ha en dialog?
Vi har ingen dialog. Det finns en undersökning
som kom ut efter brandkatastrofen i Göteborg. Den
bevisar vetenskapligt att stora grupper av människor i
vissa områden i Sverige i dag lever utan att begripa
sig på den svenska vardagen. Därför yrkar jag bifall
till reservation 14.