Herr talman! Berith Eriksson inledde sitt
anförande med att säga att hon med stor oro följt
den utvecklingen att arbetet med att komma i gång
med tribunalen har skjutits fram i tiden. Den oron
delar vi nog litet till mans. Som Berith Eriksson så
riktigt påpekade är det första gången efter andra
världskriget som man från FN-håll och i alla våra
demokratier har lyckats ena sig om att inrätta något
så unikt som en tribunal. Det är något vi inte har
haft sedan andra världskrigets slut.
Berith Eriksson talar också om att det är så oklart
hur länge denna tribunal skall verka. I det
avseendet delar jag inte hennes farhågor. Jag tycker
att det framgår mycket klart av justitieutskottets
betänkande att verksamheten skall fortsätta tills
man har dragit krigsförbrytarna inför rätta.
Berith Eriksson vet också att när en tribunal är
avslutad så återstår ändå de civilrättsliga
förhållandena. Jag vill erinra Berith Eriksson om
alla de domar som under en lång följd av år har
fallit runt om i världen långt efter andra
världskriget. Det har då gällt krigsförbrytare som
har dragits inför domstol. Det unika med
tribunalen är att den vill väcka till tanke och få
stopp för etnisk rensning, systematiska våldtäkter,
tortyr och grymheter som begås i det forna
Jugoslavien.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan i dess helhet och avslag på
motionsyrkandet.
Lennart Rohdin säger att han inte känner någon
stolthet över hur man har handskats med denna
fråga. Sverige har faktiskt mycket aktivt deltagit för
att få till stånd denna tribunal och för att puffa på
tribunalen. Jag vill poängtera vad justitieutskottet
också enhälligt har sagt. Justitieutskottet ser mot
den bakgrund av våld, mord, tortyr osv. med
tillfredsställelse att Sverige i alla relevanta fora har
givit sitt aktiva stöd till tribunalen både före och
efter det att den upprättades.
Det är kanske inte från den här talarstolen som man
bör anklaga den svenska regeringen för att inte ha
verkat, eftersom den så aktivt har ''puffat på'' i
dessa fall.