Herr talman! Det är ingen stor dag för Sveriges
riksdag, när vi i dag skall ta ställning till frågan om
en krigsförbrytartribunal för kriget i det forna
Jugoslavien. Det är ett rent expeditionsärende, och
ingen hade väntat sig någon debatt. Jag kommer
inte heller att gå emot förslaget, men jag kan
absolut inte känna någon stolthet över det
kommande beslutet.
Den 22 maj var det två år sedan republiken
Bosnien-Hercegovina invaldes i Förenta
Nationerna och uppnådde fullt folkrättsligt
internationellt erkännande. Därmed hade
omvärlden utsträckt det skydd som FN-stadgan
erbjuder också till folken i Bosnien. Då hade den
serb-nationalistiska våldtäkten på Bosnien pågått i
en och en halv månad, och världen var förstummad.
Sedan dess har folkmordet i Bosnien fortgått i
ytterligare två år. Ett folkmord sker i Europas mitt,
mindre än fem år efter Berlinmurens fall och
frihetens timma för hela Europa. Mer än 200 000
barn, kvinnor och män har mördats. Många fler har
skändats, misshandlats och torterats. Mer än 3
miljoner människor har fördrivits från sina hem.
Herr talman! Med folkmordet i Bosnien har en
myt, som den fria demokratiska världen levt på
sedan andra världskriget, krossats. Det var en lögn
redan då att den demokratiska världen inte kunde
förhindra förintelsen i Hitlers utrotningsläger,
därför att den inget visste -- den myten är nu
krossad.
I mer än två år har vi alla dagligen via TV-rutan i
våra vardagsrum kunnat följa det fasansfulla. Och
vi, den fria världen, har låtit det ske. Vi vet allt, vi
ser allt, men vi har inte ingripit. Först efter 22
månader, när CNN:s TV-bilder från massakern på
Sarajevos marknadstorg upprörde TV-tittarna runt
om i världen, ingrep FN och Europa genom att
ställa ultimatum till bödlarna på kullarna runt
Sarajevo.
Det är ett ingripande som har full täckning i FN-
stadgan. Ingripandet vore dessutom en logisk följd
av alla de enhälligt antagna resolutionerna i FN:s
säkerhetsråd under mer än två år. Inget veto har
hindrat FN från att leva upp till sin stadga och till
sina åtaganden. Det är demokratiernas oförmåga
att sätta stopp för det brutala, hänsynslösa våldet
som varit enda skälet.
Herr talman! Nu reses nya murar i Europas mitt --
murar i Sarajevo och i Bosnien. Murar reses av
Milosevic och hans handgångna bödlar Karadzic
och Mladic. Murar reses under benäget bistånd av
John Major, François Mitterrand och deras
kolleger i regeringskanslierna i Europas
huvudstäder.
Efter murens fall förklarade den amerikanske
politologen Francis Fukuyama att historien var
död. Nu hade freden och friheten segrat slutgiltigt.
De gångna tre årens krig i det forna Jugoslavien har
visat att de politiska ledarna i den fria världen helt
saknat idé om och vilja och förmåga att leva upp till
den dröm, som föddes vid Berlinmuren i oktober
1989.
Kommunismens fall blev inte historiens död. Det
blev historiens återkomst med allt det
fruktansvärda, som också är en del av det
europeiska historiearvet. Upplysning och
humanism är inte mer betecknande för vårt
gemensamma europeiska historie- och kulturarv än
korståg, kolonialism och förintelse.
Herr talman! För att markera sin avsky inför det
som sker har FN beslutat inrätta en
krigsförbrytartribunal. Det är den vi nu skall
tillskynda.
När kriget en gång är slut, skall FN och de
europeiska staterna ställa slaktarna från
avrättnings- och våldtäktsplatserna i Bosniens
städer, byar och landsbygd till ansvar inför FN-
tribunalen i Haag. Så tvår omvärlden och dess
ledare sina händer inför historien, så att de kan
fortsätta med sina högtidstal om fred, frihet,
demokrati och mänskliga rättigheter.
Samtidigt förhandlar FN:s och EU:s företrädare
under sedvanliga diplomatiska former i eleganta
hotell- och konferensrum med de ytterst ansvariga,
de som uppviglat, hetsat och försörjt de enkla
mördarna ute på fältet. Omvärlden trycker på
ledarna för det våldtagna Bosnien att kompromissa
med folkmordets ytterst ansvariga i Belgrad och
Zagreb, Pale och Mostar. Som vår tids främste
europeiska statsman, den tjeckiske presidenten
Vaclav Havel, så tydligt visat upplever vi återigen
ett München 1938 -- och demokratierna spelar åter
med.
Krigsförbrytartribunalen är bara ett alibi för
demokratiernas ovilja och oförmåga att värna
friheten och demokratin när den hotas på allvar.
Som Wilhelm Agrell visade i en artikel i Dagens
nyheter för en vecka sedan har tribunalen knappast
kommit i gång, ett år efter det att den startade.
Omvärlden har inte förmått att presentera mer än
en bråkdel av de finansiella resurser som krävs för
att tribunalen skall kunna verka. Det är ju knappast
heller avsikten. Den skall gå till historiens arkiv
som det stycke papper, den är avfattad på i
säkerhetsrådets resolutioner.
Herr talman! Så länge inte Milosevic och Tudjman,
och deras hantlangare Karadzic, Boban och Mladic
är huvudåtalade, blir FN-tribunalen en fars. Det
blir en av de svartaste i vår historia. Och varför
skulle inte John Major, François Mitterrand och
andra europeiska ledare höras som de
medbrottslingar historien aldrig får glömma att de
varit?