Herr talman! Det är inte orimligt att Ukraina är det största mottagarlandet när vi har ett aggressivt Ryssland som väller in över Europas näst största land och med terrormetoder försöker piska dem till underkastelse. Då är det klart att Sverige ska ställa upp och att Sverige ska bidra. Och en stor del av biståndsbudgeten ska också gå dit. Det är inget konstigt med det.
Vad vi kritiserar är inte att man prioriterar Ukraina, utan vad vi kritiserar är det ensidiga fokuset. Och jag står fast vid att det är ett ensidigt fokus på Ukraina och närområdet och ett inte tillräckligt stort intresse visat för Myanmar och Palestina eller för situationen i Guatemala, där Sverige har gjort en otrolig skillnad med sina biståndsmedel. Det är ett land långt bort som inte så många känner till här i Sverige. Men för människorna i Guatemala är det av oerhört stor vikt att Sverige har funnits där under mörka och repressiva tider och stöttat människorättsaktivister, jurister och andra som har kämpat för att bibehålla något slags rättsstat under förtrycket. Och man har lyckats. Att nu vända ryggen till dessa modiga människor i Guatemala, som man riskerar att göra, tycker vi är fel.
Det är klart att man som regering måste prioritera, och alla behov kommer inte att kunna tillgodoses. Det är därför som vi har tyckt att det är så bra att ha just ett enprocentsmål. Då vet vi nämligen var ribban ligger, och det är dit vi ska nå.
Det kommer alltid att finnas behov i världen. Vi är inte så naiva att vi tror att alla plötsligt kommer att leva i fred och frihet och att fattigdomen bara kommer att försvinna som i ett trollslag. Så kommer det inte att bli, utan behoven kommer att fortsätta finnas.