Herr talman! Det är allvarligt att Moderaterna och hela alliansregeringen har intagit denna position som Anne-Marie Pålsson nu ger uttryck för och som vi tidigare i dag fick höra Fredrik Reinfeldt ge uttryck för under frågestunden, nämligen att vi inte behöver göra någonting mer, det är någon annan som ska göra någonting någon annanstans.
Vet du, Anne-Marie, att det är ungefär som att jag skulle gå hem och säga till mina barn: Det är ingen idé att vi skickar de här 200 kronorna till SOS-Barnbyar och pojken där därför att det finns så himla många fattiga barn i världen, så vi skiter i det här.
Vad är det för inställning att ha till ett uppdrag som kan delas av var och en av oss men också i kollektiv som företag, som organisationer, som samhälle i stort och smått? Det är upprörande, cyniskt och otroligt defensivt.
Företagen vill. I går morse var det några av oss som träffade en företagare och representant för de många företag som ser möjligheterna framgångsrikt redan nu, med många kontrakt på gång i Kina, som var så otroligt upprörd över regeringens politik att fara till USA och prata om någonting när vi har världens möjligheter att göra någonting själva.
Det var också tydligt att man efterlyste regeringens agerande. Det har betydelse vad staten upphandlar. Det är klart att det har betydelse vad regeringen ger för signaler. Det har betydelse vad regeringen avsätter för pengar till Nutek eller till Forska och väx eller någon annanstans där stödsystemen behövs utan att för den skull rubba idén om en efterfrågestyrd marknad. Då är exportrådgivarna ett jättebra exempel.
Ser inte Moderaterna och Ann-Marie Pålsson att det finns ett tydligt samband mellan politiska signaler och vad som sedan händer, exempelvis vad riskkapitalister gör och inte gör?