Herr talman! Marie Wahlgren har frågat mig vilka förändringar i resurstilldelningssystemet och vilka resurser för universitetens och högskolornas analys av arbetsmarknadsläget som jag tänker föreslå samt om jag kommer att föreslå ytterligare nationell styrning av utbildningsutbudet.
Som mål för politikområdet Utbildningspolitik har regering och riksdag fastställt att Sverige ska vara en ledande kunskapsnation som präglas av utbildning av hög kvalitet och livslångt lärande för tillväxt och rättvisa. Som övergripande mål för verksamhetsområdet Högskoleverksamhet har regeringen fastställt att kvaliteten och den internationella konkurrenskraften ska öka inom högre utbildning och forskning samt att den högre utbildningen ska svara mot såväl arbetsmarknadens behov som studenternas efterfrågan. Såväl universitetens och högskolornas verksamhet som Högskoleverkets och andra myndigheters verksamhet ska bidra till detta mål.
Jag kan hålla med Marie Wahlgren om att det är svårt att förutse arbetsmarknadens behov, särskilt inom områden som kräver långa högskoleutbildningar. Detta bör dock inte tas till intäkt för att man centralt ska avstå från att göra bedömningar av det framtida arbetsmarknadsläget när det är motiverat.
Kännetecknande för nuvarande styrning av utbildningsutbudet är en långt driven decentralisering som genomfördes i början av 1990-talet och kring vilken det i stort sett har rått politisk enighet. Universiteten och högskolorna beslutar själva om sitt utbildningsutbud, och styrningen från regeringens sida avser mål för antalet yrkesexamina endast inom ett fåtal utbildningar, nämligen för civilingenjörs- och arkitektexamina, sjuksköterske- och röntgensjuksköterskeexamina samt lärarexamina med inriktning mot tidigare och senare år. För lärare med inriktning mot tidigare år finns ett särskilt mål för antalet examina med inriktning mot förskola och förskoleklass. Läkarutbildningen och tandläkarutbildningen är andra utbildningar där dimensioneringen styrs av statsmakterna. De utbildningar för vilka mål ställts upp har inte valts slumpmässigt utan är utbildningar för vilka den offentliga sektorn kan sägas ha ett särskilt ansvar att tillgodose arbetsmarknadens och medborgarnas behov. För läkarutbildningen och tandläkarutbildningen tillkommer att dimensioneringen fastställs i avtal mellan staten och de landsting som medverkar i utbildningen.
Just därför att bedömningarna är svåra anser jag att det finns behov av information och styrning. Om inga bedömningar görs av det framtida arbetsmarknadsbehovet är det risk att dagens situation blir alltför styrande för den dimensionering vars effekter man kan se först efter fem år eller mer, då de som nu börjar utbildningarna kommer ut på arbetsmarknaden.
Det är mot den bakgrunden man ska se kravet på universiteten och högskolorna att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet. Vid dimensionering av utbildningar, och särskilt utbildningar med lokal rekrytering, förutsätts universitet och högskolor göra en analys av det regionala behovet. För utbildningar, för vilka regeringen sätter mål för antalet examina, ges universiteten och högskolorna tillfälle att yttra sig över målen. Vid beslut om utbudet ska lärosätena ta ställning till såväl studenternas efterfrågan som arbetsmarknadens behov. I detta sammanhang vill jag också framhålla högskoleförordningens krav på att studenterna ska ges tillgång till studievägledning och yrkesorientering.
Vidare har Högskoleverket regeringens uppdrag att lämna underlag för planering av den grundläggande högskoleutbildningens dimensionering i relation till arbetsmarknadens behov. Detta underlag bör vara en viktig utgångspunkt för lärosätenas beslut om dimensionering.
Frågan om förändringar i resurstilldelningssystemet har nyligen utretts och presenterats i delbetänkandet
Ett utvecklat resurstilldelningssystem för högskolans grundutbildning
(SOU 2005:48). Förslaget har remitterats och frågan bereds nu inom Regeringskansliet.
Vad gäller frågan om ytterligare nationell styrning av utbildningsutbudet är det omöjligt att ge något entydigt svar. Det beror på behovet. I grunden tycker jag dock att det finns skäl för en fortsatt hög grad av decentralisering av beslut om dimensionering av den högre utbildningen.