Herr talman! Jag känner stark sympati med en del av de saker som sades här. Än en gång har vi beröringspunkter i vissa frågor. Jag hör ju själv till dem som började på universitetet utan att riktigt veta vad jag skulle bli när jag blir stor, som min pappa brukade formulera det. Jag vet värdet av att kunna söka sig fram och av att allt inte behöver vara målstyrt, att allt inte behöver vara styrt av arbetsmarknaden. Men det är viktigt att studenter och ungdomar har tillgång till så mycket underlag som finns så att de själva ska kunna bedöma vilka risker de tar och vilka möjligheter de har med olika inriktningar på sin utbildning. Det är till exempel väldigt hög risk för arbetslöshet om man utbildar sig till journalist. Likafullt vill väldigt många unga människor, med kunskap om detta, bli journalister. Det har en så stark dragning. Jag har förståelse och respekt för det om detta är deras medvetna och väl övervägda val.
Men det finns också annat där vi som bekant inte är helt överens. Det gäller frågan om högskolans dimensionering, och det där hänger ju ihop. I ljuset av de senaste årens svaga konjunktur och svaga arbetsmarknad har det ju spridits en bild av att det inte lönar sig att läsa på universitetet eftersom det just nu är arbetslöshet och lågkonjunktur. Därför ska man välja en annan bana för sitt yrkesliv fram till år 2050.
Jag tycker att det har varit en tråkig debatt. Jag tycker att målet om att 50 % av en årskull ska kunna erbjudas plats på högre utbildning är ett rimligt mål, inte minst i ljuset av att 60 % av gymnasisterna, och 70 % av tjejerna på gymnasiet, säger att de vill studera vidare och att varannan av dem som söker högskoleplats i dag nekas plats på grund av att det råder brist. Att på grund av en tillfällig lågkonjunktur säga att vi ska låsa fast högskolekapaciteten till det antal som det hade förra året, som Folkpartiet gör, innebär att andelen ungdomar som kan gå över från gymnasium till högskola nu när årskullarna växer kommer att sänkas ned emot 35 % av en årskull jämfört med dagens 45-46 %. Jag tycker att det går stick i stäv mot den lovsång till ungdomarnas fria val och högskolans starka ställning i samhället som vi just har fått höra.
Särskilt understryks ju detta av att läget på arbetsmarknaden nu stärks. Sverige har nu en exceptionellt stark tillväxt i Europa. Första kvartalets tillväxt på 4,1 % ska ses i ljuset av att övriga EU hade en tillväxt på mellan 0,5 och 1 %. När konjunkturen nu äntligen går upp träffar detta arbetsmarknaden för kvalificerade, välutbildade människor först. Arbetslösheten för civilingenjörer är nu nere under 2 %, detta trots att våra två största civilingenjörsarbetsgivare, ABB och Ericsson, precis kommit igenom ett stålbad där de hade konkursen som ett omedelbart förestående hot. Trots detta utomordentligt dramatiska läge på civilingenjörernas arbetsmarknad alldeles nyligen är arbetslösheten där redan under 2 %. Också Jusek rapporterar att arbetslösheten för deras medlemmar är lägre än på tre år.
Jag menar att 50-procentsmålet är viktigt. Det står kvar för min del, även om jag är realistisk nog, och har varit det i åratal, att inse att med den demografiska anspänning vi har just nu är det det som tar huvudkrafterna de närmaste åren. Att ytterligare höja andelen från 45 eller 46 % till 50 % kommer vi inte att klara under den mandatperiod som förestår.
Rykten som har cirkulerat om att jag har övergett 50-procentsmålet kan jag härmed dementera. Dit vill jag nå för ungdomarnas skull och för Sveriges ekonomiska framtids skull.