Herr talman! Jag delar socialministerns uppfatt-
ning att det är en jättestor reform att byta finansiär av
läkemedel i landet. Men det är inte detta som vi disku-
terar här, utan vi diskuterar hur detta görs.
Vi är överens om att det är ett oerhört integri-
tetskränkande register. Det skrev redan Datainspek-
tionen i sitt svar. Vad vi nu försöker att diskutera oss
fram till är: Hur bevarar och stärker vi patienternas
integritet i detta register, som till stor del innehåller
de uppgifter som är mest integritetskänsliga, dvs. att
man kan koppla diagnos till personnummer? Den
delen är frivillig för patienten. Hur informerar vi om
att det är frivilligt att vara med i registret? Vem skall
informera om detta? Hur skall det gå till? Hur skall
det dokumenteras? Det var detta som var poängen
med mina frågor.
Syftet med förskrivningsregistret är att hitta skur-
kar, som ministern säger, men också att ge doktorer
feed back så att de själva får kläm på sitt mönster för
utskrivning av läkemedel. Men för denna uppgift
finns det också läkemedelskommittéer. Det är ju inte
så självklart att detta stora register behöver användas,
för man skulle ju kunna bryta ned det och göra på
annat sätt.
Det har funnits duktiga läkemedelskommittéer se-
dan 1960- och 1970-talen. De gjorde ju detta. De
hade kontroll på förskrivningsmönster klinikvis, men
inte bundet ner till patient. De hade detta som arbets-
verktyg. Sedan försvann det på något sätt, kanske i
samband med kostnadskontroll, och jag förstår inte
riktigt varför. De fanns, och de var oerhört duktiga.
Vi har alltså haft, och skulle åter kunna bygga upp,
lokal kontroll av förskrivningsmönster utan att gå ned
på den enskilde patienten. Det var alltså mer doktorns
förskrivningsmönster som uppenbarade sig.
Fortfarande har jag mina frågor. Hur ser ministern
på den doktor som följer sitt samvete och inte skriver
ut diagnosen när patienten ber honom att låta bli?