Fru talman! Gott folk! Jag har inte tyckt att det
här har varit någon spontanitetens högborg sedan jag
hamnade här. Men Tobisson har i alla fall bidragit
med att i viss utsträckning rucka på mina illusioner.
Jag blev inkryssad här mer eller mindre mot min
vilja. Och som gammal vänsterpartist vacklar jag
ibland i tilltro till den gode finansministern Åsbrink.
Men varje gång jag hör Tobisson försvinner alla tvi-
vel.
Så här några dagar före jul vet ni väl, om ni inte är
helt senildementa, att på julafton så knackar det på
alla dörrar i Sveriges land och så står det en lite skäg-
gig figur med luva där utanför. Vet Lars Tobisson vad
hans första fråga är? Finns det några snälla barn,
frågar han. Och handen på hjärtat, och det sitter ändå
till vänster, vad svarar Lars Tobisson då?
Nu är ju tomten snäll, så även en klapp lär väl lig-
ga under granen och vänta på Lars Tobisson.
Jag är inte så bra på räknenissarnas alla prognos-
serier och sådant, men Tobisson, skillnaden mellan
oss i majoriteten och er i Björnligan är att eran gröt
inte bara är sur. Den saknar också mandel. Tack!
(Applåder)