Fru talman! Normalt brukar fastställandet av
statsbudgeten betraktas som en ren formsak av kam-
marens ledamöter, angelägna om att snabbt få sjunka
in i julefriden. Jag inser att jag bryter mot konvenan-
sen, när jag så här i höstriksdagens sista ärende slår
an en skiljaktig, kritisk och varnande ton.
Men vi moderater har till finansutskottets betän-
kande nr 10 fogat ett särskilt yttrande, där vi konstate-
rar att statsbudgeten för 1999 vilar på felaktiga grun-
der. Redan när regeringen lade fram budgetproposi-
tionen i oktober stod det klart att den bedömde de
ekonomiska utsikterna alltför ljust. Detta har sedan
den borgerliga oppositionen hävdat under höstens
budgetarbete här i riksdagen men inte vunnit gehör
för.
Sedan utgiftsramarna fastställts medgav regering-
en i fredags att den ekonomiska tillväxten inte blir
några 3 %, vilket var bedömningen i budgetproposi-
tionen, utan 2,2 %. Vidare erkände regeringen att
målet att få ned den öppna arbetslösheten till 4 % år
2000 inte kommer att nås. Den beräknas nu bli 5,3 %
år 2000 och inte komma ned till 4 % ens påföljande
år. Erfarenhetsmässigt mer träffsäkra bedömare har
samtidigt redovisat prognoser som förutser en betyd-
ligt sämre tillväxt och större arbetslöshet än vad rege-
ringen ännu så länge kommit fram till.
Regeringen skyller den väntade avmattningen på
den internationella utvecklingen. Men Sveriges eko-
nomiska problem är i allt väsentligt hemmagjorda.
Det framgår av att vi successivt förlorar i välstånd
jämfört med andra länder. Regeringen har försummat
att utnyttja den tidigare konjunkturförbättringen till
att vidta åtgärder mot strukturfelen i Sveriges ekono-
mi, främst de höga skatterna och regleringarna på
arbetsmarknaden. Jämviktsarbetslösheten kan bedö-
mas motsvara den höga nivå som nu råder.
I går bröt de s.k. tillväxtsamtalen samman. Ar-
betsmarknadens parter kom inte överens. LO kunde
inte förmå sig till att mjuka upp de stelheter som
hämmar den ekonomiska tillväxten och tillkomsten
av nya jobb. Därmed uteblir den tilltänkta draghjäl-
pen för regeringen Persson. Enda reaktionen hittills är
att en av de båda pratministrarna till nästa år kallat till
- ja, just det - överläggningar.
Det är ofrånkomligt att svagare tillväxt och större
arbetslöshet leder till lägre statsintäkter och högre
statsutgifter, vilket försämrar budgetsaldot. I den
statsbudget som nu skall fastställas finns ett överskott
på 16 miljarder. Men i går meddelade Ekonomistyr-
ningsverket, som ändå inte hunnit beakta regeringens
senaste prognosneddragning, att det i stället blir ett
underskott på ca 14 miljarder. Utan att balans någon-
sin uppnåtts i statsfinanserna börjar nästa år såväl det
faktiska som det underliggande budgetunderskottet
att öka - tvärtemot allt regeringens tal om att det nu
skall amorteras på statsskulden och att det t.o.m. kan
bli pengar över för överföringar till hushållen.
Till betydande del beror försämringen av budget-
saldot på försvagningen av den svenska kronan - den
försvagning som statsministern för några dagar sedan
på ett för omvärlden utmanande sätt förklarade hade
varit bra för Sverige.
Regeringens oförmåga till ledarskap beträffande
införandet av euron och det därav följande svenska
utanförskapet slår rakt in i statsbudgeten. Och samti-
digt som detta konstateras förbereder regeringen ett
konvergensprogram till EU som vill ge intryck av att
problemet med den svängiga och svaga kronan inte
existerar.
Fru talman! Under hösten har varslen stått som
spön i backen. Stora företag har beslutat flytta hu-
vudkontor eller forskningsavdelningar utomlands.
Det är uppenbart att det nödvändiga strukturella re-
formarbetet inte kan skjutas på framtiden. Men fi-
nansministern har meddelat att några nya förslag inte
kommer förrän i vårpropositionen i april, vilket bety-
der att riksdagen kan fatta beslut tidigast i mitten av
juni, dvs. om ett halvår.
Det duger inte! Omläggningen av den ekonomiska
politiken måste påbörjas genast, med sikte på både
den väntade konjunkturdämpningen och - än viktiga-
re - de strukturella svagheterna i den svenska ekono-
min. Från moderat håll har vi begärt att regeringen
inför riksdagen före juluppehållet skulle redovisa
vilka åtgärder den ämnar vidta för att inte fallet i jobb
och välfärd skall bli ännu större. Något sådant besked
har inte avhörts. Tvärtom har statsråden varit alldeles
ovanligt osynliga i kammaren under de senaste da-
garnas budgetdebatter.
Däremot läser vi i Dagens Nyheter i dag en arti-
kel, som visar att Sverige styrs av personer som lever
i en skenvärld. Rosenröda drömmar blandas med
omoget gröna påfund. En parlamentariskt svag soci-
aldemokratisk regering utan idéer om framtiden låter
tydligen sin politik bestämmas av uttalat tillväxt- och
Europafientliga krafter på marginalen i samhällsde-
batten.
Strax skall alltså riksdagen åtskiljas för juluppe-
hållet. Men vårt lands problem finns kvar. Vi lägger
en förlorad höst bakom oss. Det mesta tyder på att vi
går mot en förlorad vår. Under 1999 kommer behovet
av tillväxt- och Europainriktad politik att växa ytter-
ligare. Men Sveriges regering står illa rustad för att ta
sig an de utmaningar som nu tornar upp sig.
Det behövs, fru talman, inga fler utredningar, inga
fler tillväxtsamtal. Vad som behövs är politiska be-
slut, ett ledarskap. Om inte regeringen förmår samla
sig till handling, tar den på sig ett mycket stort an-
svar. Vi i den borgerliga oppositionen kommer under
alla omständigheter att driva på för att riva bort hin-
der för en tillväxt som ger välstånd och nya jobb.
(Applåder)
I detta anförande instämde Mats Odell (kd), Ca-
milla Dahlin-Andersson (fp), Göran Hägglund (kd),
Barbro Westerholm (fp), Mikael Odenberg (m), Stig
Rindborg (m), Bertil Persson (m), Margit Gennser
(m), Liselotte Wågö (m), Inger René (m), Berit
Adolfsson (m), Björn Leivik (m), Ola Karlsson (m),
Lars Björkman (m), Patrik Norinder (m), Rolf Gun-
narsson (m), Anne-Katrine Dunker (m), Per-Richard
Molén (m), Ola Sundell (m), Anders Sjölund (m),
Olle Lindström (m) och Elizabeth Nyström (m).