Herr talman! Låt mig börja med att bemöta Greger Tidlund som pratar om problem. Ja, det är naturligtvis problematiskt med kvaliteten när man gör en så kraftig volymökning som vi gör i de insatser som vi gör inom arbetsmarknadspolitiken.
Vi har i år 180 500 fler helårsplatser i utbildningssystemet och i den aktiva arbetsmarknadspolitiken än förra året. Det är en väldigt kraftig volymtillväxt. Jag skulle vilja säga att jag delar Sven-Erik Österbergs oro. Det är kvaliteten som jag är mest orolig över, absolut, utan någon som helst tvekan. Man kan inte undandra sig risken av att det inte blir den typ av kvalitet i alla lägen som vi nog alla skulle vilja. Det håller jag helt med om.
Det är därför som jag tror att man får försöka göra många saker samtidigt. Vi pratade om mjukt mål förut. Med mjukt mål vill jag försöka säga att vi naturligtvis inte kan tvinga myndigheterna. Det är ingen som tvingar Skatteverket att ta emot 6 000 personer på måndag; det säger sig självt. Men jag förutsätter att myndigheterna tar sig en funderare. Det kan inte fortsätta att vara så som det har varit hittills. Staten har mindre andel personer med nystartsjobb anställda än arbetsmarknaden i gemen. Man har mindre andel med funktionshinder anställda i staten än på arbetsmarknaden totalt sett. Man har mindre andel med utländsk bakgrund än man har på andra ställen. Vi ser gång på gång att staten är lite sämre än arbetsmarknaden i övrigt på att ta den typ av ansvar som vi nu förutsätter att kommunerna ska göra. Jag tycker att vi måste kunna säga och skicka en signal att vi tycker att också staten och de statliga myndigheterna bör fundera på hur man kan hjälpa till, liksom kommunerna nu gör och kommer att göra, med att hantera den arbetslöshetsproblematik som uppstått i finanskrisens spår.
Sven-Erik Österberg pratar om Finland, Danmark, ungdomsarbetslöshet och desperat handling, gymnasieutbildning och allt möjligt annat som Sven-Erik Österberg fick in i något slags allmänpolitisk rundgång som vi har haft debatter om många gånger förut. Jag vill bara konstatera att man i Finland har ett permitteringslönesystem och att 90 000 personer så småningom kommer att lämna det systemet. Många av dem kommer in i den öppna arbetslöshetsstatistiken. Då ser siffrorna för Finland helt annorlunda ut än vad de gör i dag också jämfört med Sverige. Jag konstaterar vidare att i Danmark ökar ungdomsarbetslösheten väsentligt mycket snabbare än i Sverige.
Det var ett par små exempel på hur det ser ut. Men oavsett statistiken kan vi alla vara väldigt bekymrade över att så många personer under förra året förlorade sina jobb. Då måste vi göra det som krävs för att se till att de personerna har en möjlighet att komma tillbaka.
180 500 fler insatser i utbildning och i arbetsmarknadspolitik i år än förra året är någonting som jag är nöjd över. En del av detta handlar om det som Sven-Erik Österberg tar upp, nämligen den komvuxsatsning som vi gör. De personer som finns i våra garantier men som saknar grundskole- eller gymnasiekompetens har nu en ordentlig möjlighet att få det genom den folkhögskolesatsning som vi gör i år. Det tycker jag är väldigt glädjande. Jag delar Sven-Erik Österbergs oro för att det finns människor som har en så svag utbildningsförankring att de rimligen har väldiga problem att ta sig in och ta sig tillbaka på arbetsmarknaden.
Desperat handling: Ja, vi har sett en finanskris som har slagit rakt in i svensk tillverkande exporterande industri och som har gjort att företag som Volvo, Saab, Avesta, Sandvik, Electrolux - vi kan göra listan lång - har varit tvungna att säga upp människor på grund av vikande efterfrågan. Då har vi sett många människor komma ut i arbetslöshet. Om vi ser att arbetskraften som andel av befolkningen fortsatt är ungefär lika stor och vi ändå tror att det kommer en ljusare tid framöver och ett generationsskifte, är det vår uppgift att se till att de människorna är aktiva nog för att kunna komma tillbaka när det faktiskt vänder. Det är därför vi gör det vi gör.