Herr talman! Det är intressant att lyssna här. Jag tror att de flesta här är överens om det mesta, även om man försöker slå in lite kilar här och där och slå åt endera hållet.
Det finns mycket att säga i sammanhanget. Jag vill koncentrera mig på valfrihet och mångfald i förskolan. Jag tycker att det är en rättvisefråga och nog något av det absolut viktigaste när vi talar om barnomsorg.
Jag menar att utgångsläget alltid måste vara att familjerna ska få så mycket tid som möjligt med sina barn. Jag tror att det är bra att föräldrar och barn spenderar tid tillsammans, åtminstone under barnens första år. Sedan kan man kanske diskutera saken.
Det finns många möjligheter och många varianter som kan vara bra, till exempel vårdnadsbidraget, även om det innehåller en del problem som det i dag ser ut. Men i grund och botten är vi mycket positiva till vårdnadsbidraget.
Jag tycker dock att vi ska se betydligt mer långtgående lösningar. För några år sedan diskuterades Nackamodellen som tyvärr visade sig vara olaglig, visade sig strida mot svensk lagstiftning. Det är tråkigt, för jag tycker att den modellen var en mycket bra väg att gå. Man kontrakterade föräldrarna - eller hur det nu ska uttryckas - och gav dem möjlighet att spendera mer tid med sina barn.
Modellen är, som sagt, inte förenlig med dagens lagstiftning. Men jag hoppas att exempelvis Sverigedemokraterna kan återkomma i frågan och försöka hitta en väg genom lagstiftningen så att vi åter kan öppna upp till exempel för Nackamodellen som jag tycker är mycket bättre än vårdnadsbidraget som detta i dag ser ut.
Dock är det inte så enkelt. Det finns en massa barnfamiljer som inte har några valmöjligheter. Som redan berörts här finns det ensamstående föräldrar som inte har några valmöjligheter och som är tvungna att arbeta på tid som vi tycker är obekväm arbetstid - det gör i och för sig kanske också vi här.
Samhället måste då gå in och hjälpa till - det är en självklarhet - och göra det möjligt att arbeta på arbetsplatser där det till exempel nattarbetas.
Lite fram och tillbaka har här diskuterats om Socialdemokraternas förslag är bra. Jag tycker nog att det är det. Därför ställer vi sverigedemokrater oss bakom det. Det är bra att riktningen ibland lite grann pekas ut från statens sida, att det pekas lite extra. Det gör man ibland också från allianssidan. Man skjuter till lite pengar och pekar lite extra: Det här tycker vi att ni bör satsa på.
Förslaget är ganska bra. Därför ställer vi oss, som sagt, bakom det. Utgångsläget måste vara att vi alltid ser till barnfamiljernas bästa. Det är mycket bra om alla kommuner erbjuder det här. På något sätt är det så, menar jag, att det är först när någonting erbjuds som man kan se om det finns ett faktiskt behov.
Herr talman! Jag ska nu gå över till att tala om någonting annat.
När man lämnar sina barn till förskolan är det av största vikt att man kan förlita sig på verksamheten, att man vet att den fungerar som den ska fungera. Man måste veta att barnen blir omhändertagna, att omsorgen drivs på ett tryggt och säkert sätt.
Men det är också viktigt - det vill jag trycka på - att barnen utvecklas till självständiga och kritiskt tänkande individer. Därför har jag väckt en motion där jag föreslår några ändringar i läroplanen för förskolan, Lpfö 98.
För det första: I läroplanen står det att "förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller" samt att "flickor och pojkar ska i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller".
Jag menar att det ska strykas. Flickor och pojkar ska ha samma rättigheter och samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen
utan
otillbörlig påverkan från vuxenvärlden. Att medvetet motverka så kallade traditionella könsmönster och könsroller - vi kan självklart diskutera vad det innebär - är, menar jag, myntets andra sida mot att uppmuntra traditionella könsmönster och könsroller.
Idealet måste naturligtvis vara att barn ges möjlighet att utvecklas fritt, till självständiga individer,
utan
påverkan av vare sig traditionella eller otraditionella könsmönster.
Vidare vänder vi oss mot att det satsas pengar till exempel på genuspiloter och andra ovetenskapliga projekt där man genom ett uppifrånperspektiv försöker påverka barnen i en riktning som för barnen många gånger känns både obekväm och onaturlig. Vill pojkar leka med dockor, låt dem då göra det! Vill de leka med bilar, låt dem då göra också det! Varför ska vuxenvärlden bry sig om det?
Enligt FN:s deklarationer har varje barn rätt till sin unika tankefrihet och samvetsfrihet - artikel 14. Barnet ska vidare skyddas mot olagligt ingripande i sitt privatliv - artikel 16.
Dessa artiklar är inte förenliga med många av de genusexperiment som förekommer i svenska förskolor; det är min bestämda uppfattning.
För det andra: Vi ser det som en självklarhet att inget barn ska tvingas utsätta sig för mobbning och kränkande behandling i den svenska förskolan. I dag radas en hel del exempel upp på sådant som man kan utsättas för: olika sorters diskriminering till exempel när det gäller trosuppfattning. När man radar upp sådana exempel ska man kanske också skriva in politisk uppfattning, eller också ska man inte ha med någonting alls. Man kan så klart diskutera om små barn i förskolan över huvud taget har en politisk uppfattning eller en trosuppfattning.
I läroplanen talas det om kulturell mångfald. Visst kan man tycka att detta är viktigt. Det tycker också jag - tro det eller ej! Dock är det, menar jag, ännu viktigare att barnen först och främst får en medvetenhet om och en förståelse för det egna kulturarvet.
Jag menar att en sådan medvetenhet och en sådan förståelse möjliggör en trygg identitet för våra barn och att denna är oerhört viktig. För att man över huvud taget ska kunna känna respekt för andra människor, för människor med en annan kulturell bakgrund, och förstå hur de känner och hur de resonerar måste man vara trygg i sig själv. Det måste alltid vara utgångsläget.
I läroplanen står det också att "förskolan ska medverka till att barn med annat modersmål än svenska får möjlighet att utveckla både det svenska språket och sitt modersmål". Jag menar att det är fel utgångsläge och att det förmodligen också förklarar varför det ser ut som det gör i många av våra förorter, varför det är så segregerat och splittrat som det är i många av våra förortsskolor.
Jag menar att man ska ha den inställning som fanns i Sverige fram till ungefär mitten av 1970-talet - en assimileringsprincip: att de här barnen ska bli svenskar. De ska utveckla en svensk identitet och en förmåga att kommunicera på svenska. Det måste vara utgångsläget. Som det i dag ser ut är, menar jag, en huvudförklaring till de problem vi har i många skolor där barn går ut skolan utan fullständiga betyg och utan att kunna hantera språket. Man går rakt ut i ett utanförskap som ibland gäller hela livet.
Barnen ska bli svenskar och kunna kommunicera på det språk som gäller här. Det måste vara utgångsläget.
Jag yrkar bifall till reservationerna 4 och 11.
Sedan en liten kommentar: Kanske missuppfattade jag lite grann Camilla Waltersson Grönvall. Vi sverigedemokrater har nu suttit i riksdagen i två år - jag kan, som sagt, ha gjort en misstolkning och ber i så fall redan nu om ursäkt för det - men fortfarande använder man Sverigedemokraterna som ett slagträ i debatten. Jag tror att båda sidor är glada över vårt stöd när man kan få igenom sin politik. Och så ska det väl vara, så det är väl positivt. Men har jag missuppfattat ber jag alltså redan nu om ursäkt. Jag kan också bocka lite grann.