Herr talman! En journalist frågade mig i dag vad jag väntade mig av den här interpellationsdebatten. Jag svarade att jag hoppades att statsrådet skulle säga: Nej, vi uppmuntrar inte ateistisk intolerans, och ja, vi vill att barn och föräldrar ska kunna få del av det gemensamma arvet.
Jag är besviken, för de svaren har jag inte fått. Jag har fått ett svar som skapar en bestämd hierarki: vetenskap - ja, religion - egentligen nej. Religionskunskap är ju inte detsamma som religionsutövning. Man lär sig inte musik genom att lära sig musikvetenskap. Man lär sig musik genom att praktisera.
Jag vill understryka två tankar i det här första inlägget.
Den första är: Man kan begå enorma brott mot mänskliga rättigheter på grund av ställningstaganden i vetenskapen. Steriliseringarna i Sverige drevs med vetenskapliga argument. I den fantastiska bok av Zygmunt Bauman som jag håller i min hand -
Auschwitz och det moderna samhället
- bevisas att Förintelsen är ett resultat av tillämpning av vetenskap utan den minsta moraliska princip. Här finns mycket intressanta citat som direkt har anknytning till Darwin. Man tillämpar Darwins teori om de starka och de svaga på mänskligheten, och då är det självklart att utrotning och räddning är de två poler kring vilka hela rasodlingen rör sig.
Vill vi tala om en demokratisk uppfostran kan vi alltså inte bara tala om vetenskap. Vi måste tala om moral. Jag hatar ordet värdegrund. Det är ett påhitt av byråkrater som inte vågar ta ordet moral i sin mun. Det gäller moralprinciper, och när det gäller moralprinciper finns det faktiskt väldigt mycket att hämta i väldigt många religioner.
Den andra tanken är att det finns olika sorters kunskap. Det finns en rationell kunskap, och det är den som vi tillämpar inom vetenskapen. Sedan finns också den kunskap, det vetande, som lever i konst, i religion och i fysisk aktivitet - det som filosofen Bengt Molander kallar för kunskap i handling.
Jag tror inte att en demokratisk skola har någonting att vinna på att utesluta
en
sorts utövning av kunskap från skolvärlden. Jag skulle därför gärna vilja att statsrådet under sommaren lite grann läser både Molander och Zygmunt Bauman. Det skulle vara mycket hälsosamt för skolpolitiken.