Herr talman! Det blir roligt och spännande just därför att den ene inte förstår vad den andre säger. Det visar att perspektivet hos var och en av oss är väldigt långt från den andres perspektiv.
Jag har skrivit under en artikel om indoktrinering, inte om religionsfrihet. För mig är religion och religiös fanatism inte ett och detsamma på samma sätt som ateism - avslappnad och tolerant - inte är detsamma som ateistisk intolerans.
Statsrådet verkar inte ha läst min interpellation. I själva texten där står det väldigt tydligt hur utövning av religion kan äga rum i en konfessionell skola utan att vara indoktrinering och utan att andra religioner svartmålas.
Häromdagen skrev jag en artikel som publicerades i tidningen City. Jag bjöd in imamer och ateister till skolavslutning i Svenska kyrkan. För mig är det en självklarhet att alla dessa uppfattningar i en demokrati finner en plats bredvid varandra. Men vi kan
inte
betrakta oss som demokratiska om vi i praktiken förbjuder religiösa skolor. Det betyder ju att vi i praktiken lär barnen intolerans: Era föräldrars tro är farlig för små barn.
Vi kan inte ge barnen plats i det offentliga rum som skolan är. Detta är ett sätt att stigmatisera. Detta är ett sätt att förnedra och förolämpa.
Jag fattar inte hur man kan ha en så intolerant attityd i Sverige, vars demokrati i stort bygger på vad de frisinnade gjort. De trodde på Gud och hjälpte till med att skapa den svenska demokratin.
Det finns ingen - för att använda ett marxistiskt begrepp - oförsonlig motsättning mellan religion och demokrati. Däremot finns det en total motsättning mellan intolerans och demokrati. Vill man inte låta människor leva med sin religion både på offentliga ställen, till exempel i skolan, och i privatlivet är man intolerant. Det är dit som de grupper av fanatiska kommunister vill komma som predikar mot religiösa skolor. Jag har hört dem i olika debatter kräva att till och med diskussioner mellan föräldrar och barn om religion och tro ska förbjudas. Detta har systematiskt drivits fram.
Jag blev själv väldigt sårad när jag läste Metta Fjelkners artikel om religiösa skolor. Vad är det som ger den här personen rätt att peka ut mig som är troende som en fara för mina barn, som ett slags indoktrineringsmonster, som en häxa som försöker förvränga barnens inre liv? Hur kan en ledare för en lärarorganisation tillåta sig .