Herr talman! Mycket har redan sagts om de två viktiga frågor som vi behandlar i detta betänkande.
Allas tillgång till radio och tv i dag är något som vi tar för givet. Tekniken har utvecklats enormt under de senaste 50 åren som tv har funnits, till glädje för de allra flesta.
Efter radio- och tv-monopolet - vi har väl inte varit föregångare i den frågan, men man får ju se i backspegeln - har det utvecklats så att många fler kanaler och fler aktörer har kommit in på marknaden. Det har också varit till glädje för de allra flesta.
Den fråga som jämt och ständigt dyker upp är: Hur ska detta betalas?
Hur public service-kanalerna ska finansieras är just nu en fråga för en utredning, och det kommer inte att bli en fråga för konstitutionsutskottet, utan det är kulturutskottet som kommer att äga den.
Det vi debatterar när det gäller detta betänkande är ett annat sätt att finansiera radio och tv, nämligen via annonser. Möjligheten att annonsera, på vilket sätt det sker och antalet minuter har ändrats två gånger under de senaste åtta åren.
Den socialdemokratiska regeringen ökade under våren 2004 flexibiliteten, framför allt under den bästa sändningstiden. Men avsikten var inte att det skulle vara tillåtet att sända mer reklam totalt sett. Åtta minuter per timme låg kvar, och det är fortfarande vår grundinställning.
Där såg vi ett problem med den motion som fanns. Den var ganska precis och gällde åtta minuter och hade inte omfattat den flexibilitet som vi införde 2004.
I februari 2008 ändrade nuvarande regering maxtiden för annonsering till tolv minuter, för att harmonisera med det europeiska tv-direktivet.
Herr talman! Det hinner hända en hel del på fyra år i medievärlden, den värld som snurrar ganska snabbt, inte bara så att det är fler aktörer, fler kanaler och fler bolag, utan tekniken gör också att mediemarknaden och medieföretagen har en hel del att brottas med.
Det startas och har startats flera kanaler, i både radio och tv på gott och ont. Det goda är ett ökat utbud. Ingen kan väl säga något annat. Det onda kan vara att det blir en allt större kostnad för den enskilde. Man ska ha allt detta, och det kostar att hänga med. Ungarna ska absolut ha den senaste Iphonen, man ska ha plattor och bredband. Om man inte har rätt kanaler hemma hänger man inte med i diskussionerna i skolan. Man har inte sett det senaste tv-avsnittet av en serie som går i en betalkanal. Det kostar.
Det konstiga är att alla undersökningar visar att människor är beredda att betala och har alltid så varit. När licensen infördes var den ganska hög i förhållande till människors inkomst, men man var beredd att betala.
Den senaste veckan fick jag, och säkert många av er andra, en forskningsrapport från Nordicom. Den visar att i genomsnitt 6,8 procent av hushållens disponibla inkomst går till medieavgifter. Även om det inkluderar bredband och mobiltelefon är det ganska mycket. Det är fortfarande en hög acceptans för att betala tv-licensen. De som har råd betalar gärna mer för att ta del av det andra utbudet.
Mediebolagen kan antingen använda sig av annonsfinansiering plus en månadsavgift, som det ofta är om man köper ett paket, eller betal-tv. Om man tittar på de tre olika finansieringssätten visar rapporten att icke reklamfinansierad betal-tv är det som man sist vill lägga pengar på. Man kan diskutera om det beror på innehållet i utbudet eller om det kostar så mycket att man anser att man inte hinner utnyttja utbudet. Det har man inte gått vidare med.
Även om de flesta upplever att det är för mycket annonser och att programmen förstörs av ständiga avbrott fortsätter man att titta, och man fortsätter att köpa ett bredare utbud.
Som jag har sagt tidigare har vi kvar vår grundinställning. Vi tycker att den tillåtna annonstiden per timme är för lång. Jag tror att vi delar den uppfattningen med hela svenska folket.
Men vilka konsekvenser får det för det totala utbudet av radio och tv om vi återgår till åtta minuter? Vilka ekonomiska konsekvenser kan det få för tittarna om mer ska betalas via abonnemangsavgiften eller om fler program kommer att gå över till ren betal-tv?
Vi har bara pratat om tv, men vi har ju också kommersiell radio. En fråga som jag tror kommer att bli ganska het är digitaliseringen av radion. Vill vi ha en övergång till digitalradio och vem ska i så fall betala det - konsumenterna, annonsörerna, staten eller alla tre? Det blir en framtida fråga.
Av hänsyn till konsumenterna, men också till branschen, vill majoriteten i utskottet i dag inte rakt av rösta igenom ett förslag om återgång till åtta minuter, utan först ge regeringen i uppdrag att göra en allsidig utvärdering av den tidigare genomförda utökade annonstiden.
Herr talman! Allas tillgång till radio och tv är primärt, men också allas tillgång till större evenemang av allmänt intresse. Den frågan har det också pratats mycket om här i dag.
Vi tycker att det är bra att man tar tag i frågan om evenemangslista. Vi har träffat MTG som har rättigheterna nu, och de ser det inte som något problem. Det kanske inte behöver vara ett problem att det finns en lista. Ett problem kan vara att man förvärvar rättigheterna lång tid i förväg. Vi är inne på 2018-2020 nu. Vi vet inte vilka aktörer som finns då och hur det ser ut. Därför tycker vi att det är dags att regeringen tar tag i den här frågan. Det är inte riksdagen som ska sätta upp några direktiv. Det är en utredning som regeringen ska tillsätta som ska titta på
hur
en evenemangslista ska utformas, inte
om
. Det tycker jag är viktigt att markera.
Herr talman! Jag vill kort kommentera motionen om politisk reklam. Jag tycker också att det är viktigt att alla partier erbjuds samma annonsvillkor. Det skedde också. Men i motionen står det också om att begränsa tv-bolagens ansvariga utgivares rätt att avgöra vad som får sändas eller inte och att i lag uppge vem som ska vara ansvarig utgivare för reklam. Det är ett ganska stort ingrepp i yttrandefrihetsgrundlagen som vi inte vill bidra till. Det är just sådana avgöranden som vi i riksdag och regering ska hålla fingrarna borta från. Mediebolagens ansvariga utgivare måste vara de som ska ta ansvar och som ska kunna ställas till svars för vad som sänds i deras kanaler.
Det sista jag ska ta upp är frågan om rätten att välja tv-utbud. I betänkandet finns det en fråga som handlar om kabel-tv-utbud. Regeringen har sagt att man ska ge myndigheten för radio- och tv-bolag i uppdrag att följa utvecklingen och vid behov lämna förslag till åtgärder. Det uppdraget är ännu inte lämnat. I utskottet säger vi att vi utgår från att regeringen fullföljer vad man tidigare har aviserat. Därför avstår vi nu från att framlägga ett tillkännagivande.
Med detta yrkar jag bifall till förslaget i konstitutionsutskottets betänkande.