Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 7.
Klimatet är en utgångspunkt för de allra flesta transportpolitiska avvägningar som vi gör i Miljöpartiet. I ljuset av det misslyckade klimatmötet i Köpenhamn i december förra året är det viktigt att fundera på vad vi kan göra. På vilket sätt kan Sveriges riksdag bidra till att minska klimatpåverkan i Sverige och världen? Det gäller att vända på alla stenar. Egentligen är det väldigt lyckosamt att vi har den längsta kuststräckan i hela EU och att vi har moderna hamnar och bra infrastruktur till de flesta av dem. Det är ett oerhört gynnsamt läge. Vi har också en proaktiv sjöfartsnäring med rätt bra miljöprestanda jämfört med många andra länders flottor.
Då är frågan: Hur ser vi till att godstransporterna får en bättre fördelning? Fortfarande är energin i den svenska transportnäringen till 95 procent härrörande från fossila bränslen. Då borde det vara intressant att både byta ut fossila bränslen och ha så energieffektiva transporter som möjligt. Rent fysikaliskt sett är friktionen liten mellan fartygsskrovet och vattnet. Därför är sjöfarten mycket lämpad för transporter av stora gods.
Då är frågan: Vad är det som händer i Sverige just nu? Förra året flaggades inte mindre än 30 handelsfartyg ut från Sverige. Den tidigare positiva trenden av inflaggning har vänt till dess motsats, och det är förstås otroligt bekymmersamt.
Vad gör då alliansregeringen i det här sammanhanget? Åsa Torstensson har huvudansvaret. Hon är inte här i dag, men jag tror nog inte att vi i allmänhet kan klaga på hennes närvaro här. Hon är här ganska ofta. Men jag ser att Fredrik Reinfeldts trafikpolitiska talesperson är här, så det vore ju en poäng att ni gemensamt från alliansen förklarar vad ni egentligen vill ha gjort när det gäller sjöfarten. Hur slår man vakt om den här näringen och möjligheterna till klimatomställning av godstransporterna?
Det är ett antal saker som står på dagordningen, till att börja med tonnageskatten som har utvecklats av mina kompisar i det rödgröna gänget tidigare. Här kan man undra var Kristdemokraterna är. Det här var ju en jätteviktig fråga för dem. Sedan 1998 när jag har debatterat de här frågorna för trafikutskottets räkning i kammaren har Kristdemokraterna varit de som väldigt hårt har gått in för sjöfart och att man ska införa tonnageskatt. Vad har det blivit av det kravet? Man sade ju mycket tydligt före valet att det var en de viktigaste sakerna som skulle genomföras ifall vi fick en alliansregering. Jag förstår inte riktigt vart det har tagit vägen. Jag kan sakna civilkuraget i vårt utskott, att vi inte vågar tala om det som vi borde kunna vara överens om.
Regelförenklingar var också något som alliansen pratade mycket om före valet. De gick till val på att det skulle bli enklare för små och medelstora företag. Särskilt Centerpartiet utmärkte sig och gjorde ett stort nummer av detta i valrörelsen 2006. Efter valet, när Centern nu har både Olofsson, Torstensson och flera andra i Näringsdepartementet, kan man inte riktigt se att det handlande som man skulle kunna förvänta sig har lyst med sin närvaro. Om jag förstår rederinäringen rätt har tillkomsten av den byråkratiska Transportstyrelsen lett till både fördyring och förvirring. Det är ganska många redare som berättar att de inte riktigt vet vad som gäller. Det är också krångel i hamnarna med hur olika regler ska tolkas. Det har inte blivit enklare sedan Sverige bytte regering.
Sjöfartsstödet är en annan sak som vi rödgröna införde 2001. Då protesterade Moderaterna. De kanske inte gör det nu. Men frågan är vad som egentligen händer på det området. Ett högteknologiskt rederiföretag i Göteborgstrakten som bland annat sysslar med sjömärkning har på några år vuxit från ett till fem fartyg med 200 anställda. De vann en tvist i kammarrätten mot Rederinämnden, som hade nekat företaget sjöfartsstöd som de för övrigt skulle erhålla i alla andra jämförbara europeiska länder. Efter domen ändrade regeringen vid förra halvårsskiftet i rederistödsförordningen så att det klart framgår att denna typ av verksamhet inte är stödberättigad, vilket får till följd att rederiet flyttar, en framtidsbransch för Sverige. 200 arbetstillfällen försvinner. Var är arbetslinjen där?
Ja, man skulle kunna fylla på listan med ännu mer. Men jag förstår liksom inte riktigt om den här regeringen inte tycker att sjöfarten ingår i svenskt näringsliv. Jag tycker att man visar sig osedvanligt tondöv inför de nödsignaler som branschen skickar.
Nu har Åsa Torstensson kanske uppfattat någon sorts signal i alla fall, för hon har tillsatt två utredningar. Den ena utredningen ska göra en analys av det svenska maritima klustret och den andra ska se över konkurrensförutsättningarna för fartyg under svensk flagg. Enligt utredningsdirektivet ska den andra utredningen särskilt beakta möjligheten att införa ett svenskt internationellt fartygsregister. För mig som har facklig bakgrund ringer då larmklockan rätt så kraftigt. Vi trodde att den här idén var död och begraven sedan början av 1990-talet, då Bildtregeringen gjorde ett halvhjärtat försök att lyfta fram frågan. Alla andra register som finns i vår omvärld skapades för att införa bekvämlighetsflaggsliknande förhållanden under nationell flagg för att därigenom sänka bemanningskostnaderna. Bildtregeringens förslag innehåller tre element: Metoder för inskränkningar för de nationella facken i rätten att teckna kollektivavtal, delar av den nationella arbetsrätten gäller inte i registret och det är en diskriminerande sociallagstiftning för de lågavlönade icke-européer som är anställda enligt registret.
Tror Åsa Torstensson eller någon av hennes kompisar här i kammaren att man kan rädda svensk sjöfart på det sättet? Vi förstår inte riktigt detta. Jag förutsätter att vi från de rödgröna unisont säger nej till införandet av ett sådant internationellt svenskt register och till inskränkningar i fackliga rättigheter. Det här är inte sättet att vara proaktiv när det gäller att rädda svensk sjöfart.
Det som vi i stället behöver göra är att bejaka sjöfartens möjligheter, att bejaka att det ställs högre miljökrav och att möta dem på ett konstruktivt sätt. Men det är inte det man gör i dag. Staten är sällsynt passiv. Man tror tydligen att marknaden klarar det här själv. Vi rödgröna förespråkar en aktiv näringspolitik där staten tillsammans med näringen tar ansvar för den omställning som måste ske till följd av att vi måste möta framtidens miljökrav. Så gjorde vi till exempel när vi införde ett bidrag för att införa katalysatorer samtidigt som farledsavgifterna differentierades. Det är rimligt att möta omställningen tillsammans. Så gjorde den svenska staten när Sverige omvandlades från ett jordbruksland till ett industriland. Man ställde krav, men man var också proaktiv och underlättade för det näringsliv som tillhörde framtiden. Vi rödgröna tror på att sjöfarten i allra högsta grad tillhör framtiden, särskilt vad gäller godstransporter.
Det är rimligt att fundera på vad vi nu kan göra för att IMO-reglerna ska mötas på ett bra sätt. Till att börja med borde man verka för att reglerna gäller i alla farvatten. Försurande utsläpp och andra miljöföroreningar är ju för det mesta gränsöverskridande. Då ska det inte vara en konkurrensnackdel att vi har högre miljökrav hos oss. Det måste ju gälla överallt. Där borde Sverige vara aktivare i IMO.
Vi borde också, rimligen tillsammans med sjöfarten, se över vad det är för teknikutveckling som måste ske och vad vi har för förutsättningar att skaffa nytt tonnage som passar de nya reglerna och underlättar för staten. Vi borde sätta oss ned tillsammans med näringen och fundera ut vad som är ett konstruktivt samarbete mellan stat och näringsliv. Jag tycker att det är så konstigt att man bara ger upp på något sätt. Vem är det som ska sköta godstransporterna? Eller ska vi inte ha några godstransporter mellan Sverige och resten av världen i framtiden?
I detta anförande instämde Claes-Göran Brandin (s) och Peter Pedersen (v).