Herr talman! Det politiska språket karakteriseras
ofta av något slags periodicitet. Användningen av
begrepp och ord blir en modebetonad verksamhet.
I dag säger sig alla egentligen stödja ekologisk
odling. I detta begrepp kan man lägga in vilken
betydelse man önskar. Jag tycker ändå att det hänt
något väsentligt i den meningen att allt fler -- och
jag är övertygad om snart sagt alla -- kommer att
omfatta principen att vår livsmedelsproduktion
måste bygga på naturgivna förutsättningar, vilket
det konventionella jordbruket inte har gjort. Så
enkelt är det.
Det är glädjande med en sådan utveckling. Man
kan beklaga att den har tagit lång tid och att den
har motverkats av mäktiga krafter. En stor del av
kemikalieindustrin och
växtförädlingsverksamheten samt andra mäktiga
krafter har självklart haft ett intresse av att fördröja
övergången till mer naturgivna produktionssätt.
Det är bra att den delen av förändringsarbetet är
avklarat.
Man kan ha olika former för stödet till denna
verksamhet. Vi från Vänsterpartiet anser det
lämpligt att studera tillämpningen av de
traditionella stödformerna. Vår åsikt är att man
måste se över arealstödet och göra det likformigt
över landet, ett rakt arealstöd. Då kan man hävda
att arealstödet tillkom för att ge odlaren en i princip
oförändrad inkomstnivå. Det är klart att
förutsättningarna då förändrades. Det är ett pris
som vi måste betala. Stödet skulle gynna dels de
ekologiska odlarna, dels jordbruksproduktionen i
norra Sverige och i Norrlands inland, vilket från
många synpunkter är önskvärt. Det skulle också
minska administrationen. Man skulle kunna föra
över tyngdpunkten mot ekologisk odling utan att
öka statens kostnader.
Spannmålsöverskottet måste finansieras på något
vis. Ett av instrumenten för detta har varit den s.k.
förmalningsavgiften. Av ekologiskt odlad
spannmål finns det ingen överproduktion. Det
exporteras i dag praktiskt taget ingenting. På något
vis borde vi kunna hitta en konstruktion, där
pengar från förmalningsavgiften skulle kunna gå
tillbaka. Den måste ju betalas även av dem som
odlar med ekologiska produktionsmetoder.
Vi kan naturligtvis begagna olika metoder för att
öka stödet. Men vad vi nu kan konstatera är att det
i riksdagen och i samhället i stort råder en samsyn
om behovet av att gynna denna produktion. Ju
snabbare vi kan göra det, desto bättre. Det har
sagts tidigare här att det finns en
konsumentefterfrågan. Den bör inte vara
otillfredsställd alltför länge.
Föreställningen att konsumentens makt alltid kan
matcha de stora ekonomiska intressena tror jag är
överdriven i många fall.
Det har också betydelse för hur vi ser på vår
förmåga att hävda vårt lantbruk i ett större
sammanhang i Europa och på möjligheterna att
utnyttja högkvalitativa livsmedel också som
exportvara.
Den uppfattning som vi har och som jag har gett
uttryck för i min meningsyttring står jag naturligtvis
bakom. Men jag inskränker mig till att yrka bifall
till meningsyttringen vad gäller mom. 2.