Herr talman! I en debatt i dag här i riksdagen har
man pratat om nyfattigdom i Sverige. Det är möjligen
en varningssignal, men när jag lyssnade på den de-
batten tänkte jag onekligen på de verkligt fattiga
människorna på det här jordklotet. Ibland har jag
saknat en jordglob i den här plenisalen, en symbol för
att vi hör ihop på jorden. Det är ju oftast de verkligt
fattiga människorna som det handlar om när det gäller
barnhandel.
Jag har själv varit på besök i de här länderna och
sett de kvinnor som finns i de fattiga familjerna. Man
blir onekligen skakad - det går inte ens att göra sig en
föreställning om hur människor har det. Då kan man
också förstå att kvinnorna inte har ork. Det är ju helt
fantastiskt att de över huvud taget kan föda barn. Det
har man ju många gånger undrat över. Men det
handlar också om att ha ork att fostra sina barn, att
inte falla för frestelsen när den kommer. Det är ju så
det måste vara när det kommer människor som köper
barnen - när det är korruption - för att sedan lämna
över dem till barnhem.
När det gäller hur vi i Sverige på bästa sätt ska
kunna vara med och stävja den här fattigdomen sägs
det i svaret från utrikesministern att regeringen håller
på att färdigställa en strategi för hur biståndet ska
kunna användas för att bekämpa människohandel. Jag
tror att det är där det ligger. Hjälp till självhjälp är ett
måste. När kommer den här färdigställda strategin,
och när tar vi ett gemensamt ansvar här i riksdagen
för att höja biståndet till den nivå som det borde ligga
på?
I svaret redovisas också hur man arbetar. Man
pratar om Sida. Man pratar om andra organisationer,
Unicef, Kvinna till Kvinna och Rädda Barnen. Det är
bra, men frågan är: Arbetar till exempel Sida med rätt
projekt? Hur följer man upp det? Hur utvärderar man
de olika projekten? Men framför allt: När kommer vi
att få ett bistånd som står i proportion till den fattig-
dom som man pratar om att vi har i Sverige? Jag
anser att Sverige ändå är ett ganska rikt land och att
vi har råd att dela med oss.