Fru talman! Hillevi Larsson säger att debatten handlar om klyftan i beskattningen av löntagare och pensionärer och att det handlar om rättvisa och principer. Då är det väl rimligt att ställa sig frågan om det är rättvist och en bra princip att i en sådan debatt bara välja att titta på en del av skatten. Det ger nämligen inte hela bilden av och inte hela sanningen om huruvida det alls finns en klyfta - och hur stor den klyftan i så fall är.
Sanningen är nämligen att beskattning inte sker enbart genom inkomstskatterna, utan vi har också en beskattning via arbetsgivaravgifterna. Som jag nämnde tidigare bedömer Skatteverket att ungefär 60 procent av arbetsgivaravgifterna är att betrakta som skatter. Man måste ta in hela bilden för att få en korrekt illustration av hur det egentligen ser ut med den här klyftan. Gör man det ser man att klyftan i princip inte finns och att den lilla klyfta som finns är till löntagarnas nackdel.
Sedan ångar Leif Jakobsson i gång och vevar upp sig i något slags frustande crescendo där han blir upprörd över att vi från Alliansens sida påstår att jobbskatteavdraget är en konsumtionsstimulans, för vi har ju tidigare sagt att det ska vara jobbskapande. Men den stora poängen med jobbskatteavdraget, Leif Jakobsson, är ju just att det klarar av att vara båda dessa saker samtidigt. Det är både viktigt ur ett konjunkturperspektiv, för att stimulera ekonomin och konsumtionen, och ur ett strukturellt perspektiv, för att skapa jobb på längre sikt. Det är det som är hela poängen med jobbskatteavdraget, alltså att vi har en dubbel effekt där.
Inkomstskattesänkningarna har bara den ena av funktionerna, men de har ändå varit viktiga. Fem gånger har vi sänkt skatten för pensionärer och på så sätt stimulerat konsumtionen - även för våra äldsta i samhället.