Fru talman! Det jag har sett framför mig det senaste året är en global pandemi och en hälsokris. Det Ludvig Aspling har sett framför sig med covid-19 är en eurokris. Det är någonting helt annat. Vi har uppenbart helt olika utgångspunkter i detta, vill jag säga.
Det som framför allt har hämmat ekonomin är att man har infört en del ingredienser som funnits i Sverigedemokraternas verktygslåda ända sedan partiets start, nämligen stängda gränser och mindre rörlighet. Åk till gränsbygderna, Ludvig Aspling, i Värmland till exempel och titta på hur det har slagit! Där har ni konsekvenserna av de stängda gränserna. Det är fruktansvärda konsekvenser med arbetslöshet och stora problem för besöksnäringen och gränshandeln och med uppbrutna familjer som bor på olika sidor om gränsen.
Nu accepterar vi den typen av åtgärder mot bakgrund av den svåra pandemin, och vi måste givetvis också visa en förståelse i Sverige för att till exempel Norge, Danmark och Finland har valt en annan strategi än Sverige har gjort. Jag skulle alltså säga att det är dessa radikalt minskade handelsflöden i världen och så vidare som är de stora bekymren med pandemin, och det slår ju brett. Det handlar inte bara om euroområdet.
Sedan kan man mycket väl diskutera både EMU och eurons funktionssätt och struktur, frågor om optimala valutaområden, interna devalveringar och så vidare, vilket Ludvig Aspling själv tog upp i sitt anförande tidigare. Sådant kan man mycket väl diskutera, men jag tycker att det är fel att lägga skulden på euron för svårigheterna kring pandemin.