Herr talman! Jag noterar att statsrådet undviker den brännande frågan: De människor som stängs ute, vad händer med dem? Det är egentligen där problematiken ligger.
Transportörerna har vad jag har läst haft starka invändningar mot det här eftersom de kommer att se att det blir ett tryck som de inte klarar av. Vi kommer att få en kaotisk situation där människor behandlas godtyckligt beroende på hur de har kommit till våra gränser, framför allt i Öresund.
Det är ett tillkortakommande för regeringen att man inte har haft framförhållning för att vidta andra åtgärder som faktiskt skulle kunna vara mycket mer effektiva.
Det finns mängder av förslag från civilsamhället på hur vi löser det här så att folk åtminstone ska få tak över huvudet och något ställe att vara på. Vi löser inte alla problem på en gång, men vi måste jobba på lösningarna för att inte stänga ute folk. Det är ju inte så att den som står utanför förlossningsdörren klarar sig själv. Man måste på något sätt få hjälp.
Med den dominoeffekt vi ser här kommer dessa flyktingar att motas ut. De kommer inte att få hjälp någonstans. Då har vi definitivt åsidosatt asylrätten. Det skapar problem i Sverige, inte minst för Öresundsregionen, som är mycket mer kostsamma.
Det handlar om att hitta en kärna där vi är medmänniskor, är solidariska och står för det vi har sagt.
I september stod statsministern och sa: Det finns inga gränser. Nu plötsligt på en vecka är det pang, bom, stopp! Det är oerhört märkligt och oerhört illa hanterat, vilket alla remissinstanser har sagt.
Det här är en panikåtgärd. Det passar inte en svensk regering att handla i panik. Jag tycker att man skulle ha haft en mycket större beredskap för att hitta alternativa lösningar och skapat en bred parlamentarisk grund för det här i riksdagen.